anautumninthecity

Jag har funderat på det ett tag nu på senare tid. För att det inte riktigt funkar fullt ut nu. Jag vet inte vad jag går på, men jag har svårt för att gripa tag om livet. När det fanns en ledstjärna, ett stort leende och en bländande karisma mitt i allt hopp och all förtvivlan, då var allt lättare.

Jag fick lovord om kärlek, om att det skulle vara till slutet. Att alltid få se dig, att leva med minnena parallelt utan problem, utan sorg. Att tänka och gråta, men veta att allt finns kvar. Ända tills Gud ville det ena eller andra. Vi vann tillsammans och du vet att vi förlorade tillsammans. Varför lämnade du mig, Thierry Henry?

Det är fyra jävla år sedan sist. Nej, jag kunde inte följa FA Cupfinalen 2005. Jag föreställer mig att jag gråter av lycka när det väl är dags igen. Varför kunde vi inte vandrat hela vägen tillsammans?

Med La Liga som enda fotbollsutbud ser jag Barcelona rätt ofta. Och vet inte hur jag ska förhålla mig till 2000-talets bäste spelare. Jag älskade dig, och det betyder att jag även fortfarande gör det. Men idag står du på gränsen mellan himlen och helvetet, den exakta punkt där eld möter vatten, mellan det svarta och det vita. Är linjen svart? Är den vit? Jag vet ärligt talat inte.

Imorgon ska jag skriva tenta, och se Arsenal - Porto tillsammans med Gooners och öl, har jag tänkt, för att förälskelse och berusning går så Thierry Henry-bra tillsammans.

När jag var liten var jag en snäll pojke. Jag minns knappt att jag ens någon gång hamnade i ett regelrätt - för att vara barn - slagsmål med min bror. Bara skällde och tyckte att världen var orättvis mot en som bara barn kan.

Alla kompisar bråkade, i varierande tid och olika kaliber. Jag förstod aldrig varför. Trodde att själva kompisinnebörden bestod av att man inte slogs med varandra. Nej, att slåss var till för idioter på teve, eller andra sidan skolgården. Jag har alltid älskat det lugn som kan uppstå när man bara kan vara lite resonlig. Redan som åttaåring. Lugn var skönt, då fanns det tid för eftertanke och att kunna andas in hela världen, atom för atom.

Idag satt jag och hörde gamla, visa, en gång i tiden och kanske fortfarande idoliserade människor berätta om sina ungdomseskapader, om hur man var tvungen att slåss för att helt enkelt inte bli nedslagen själv. Jag antar att man måste gilla det händelsevakuum som uppstår när man står utanför för att just kunna stå utanför. Titta på. Varva ned. Som ett omvänt svart hål där allt ljus speglas tillbaka istället och får mig själv att se ut som den ängel jag känner mig som, svävande där uppe utan några andra planer än att vilja väl.

Min pappa var likadan som jag, fast smartare och modigare. Hursomhelst ska jag också en dag sitta i ett stort hus och titta ut över alla människor som älskar en, sjunga "Ja må hon leva" för min fru och lägga mig i rimlig tid för att kunna gå upp till jobbet nästa dag och rädda världen. Det enda som alltid kommer behövas är kärlek och en liten pojkes naivitet.

Tack, Marcus Birro, för att du är så jävla grande. Detta är för dig och mig. Antonello Venditti feat. Stadio Olimpico - Roma Roma.

 

Ni kan locka mig med pengar,
Och ni kan hota mig med hundar och pistoler

Men hur mycket det än svider att se Manchester United och Barcelona få straffar till skänks i avgörande lägen så måste jag försvara det, innerst inne. Domare är bara människor. Fotboll är en av få stora saker i världen som fortfarande är mänskligt ända ut i fingerspetsarna. En linjedomare kan indirekt döma mål, trots att bollen inte varit i närheten av mållinjen. Det är fantastiskt. Även om det orsakar Tullamore Dew i kvällstéet. Ireland meets England. Molto bene.

Igår var det som på den gamla goda tiden. Jag vill att det ska vara samtid igen. Undrar om jag inte ska försöka fixa det så. Därför blir dagens bloggmusik världens bästa låt. Haddaway - What Is Love?

Träd har aldrig varit vackrare än de är nu. Hösten kom som väntat tillslut, men omedelbart bestämde sig solen för att bränna sista krutet och leverera ytterligare några dagar av sommar. Löven hade bara precis förvandlats till gula och röda, och de solstrålar som nu forsar fram över trädkronorna ger mig en möjlighet att sätta den perfekta bilden till ordet "lyster". Träd har aldrig varit vackrare. Jag valde den perfekta dagen att sitta och titta ut över Sverige på.

Hemma i Grängesberg är det mindre höst än jag trodde det skulle vara. Det verkar som om sensommaren mitt i hösten slagit till även i Dalarna. Naturen och skönhet finns alltid runt om mig, men än så länge kan jag bara drömma om 24 mbits bredband, 50 intressanta tevekanaler, ett kylskåp fullt med god mat, närhet till vänner jag kan garva åt Grotesco och /b/ tillsammans med och familj i samma och andra rum hela tiden. Idag, Grängesberg. Imorgon, hela RISK-världen!

Återigen: Grängesberg. Inga bilder. Musik istället. Gentle Touch - Expectations.

Köpte saker som kommer att göra människor - jag och min mamma - lyckliga idag. Det var vitt skilda tingestar, men hjärta i botten på dem alla. Och för första gången hittills fick en CD-skiva kosta mer än hundra kronor. Men jag behövde Parken. Länge leve dem. Länge Leve Parken.

Jag har varit vilsen, Lisa
Allt har gått helt åt skogen
Med mina stora drömmar
De flög som satelliter

Mitt spartanska, italiensträvande, IKEA-svenska hushåll ligger lite risigt till. Jag är oavkortat alltid hungrig när jag kommer hem från universitetsstudier, men idag var pommes fritesen slut. Och inte hade jag haft en tanke på att diska pastakastrullen innan. Jämmer, vilka situationer jag försätter mig i. Men jag klarade mig. Det gör man alltid. Jag kan inte dö, inte än på ett bra tag i alla fall.

När solen och månen, blått och svart, varmt och kallt, bytt plats och lindat in mig i någon sorts obegriplig rastlöshet, då gladde jag mig över att ICA har öppet till 22, alla dagar i veckan. Det ger möjligheter. Jag ville ha något extra. Parken fick följa med i min ficka, min kondens beboddes av nyfikna och målmedvetna partiklar, och gatlyktorna lyste upp biltak - något de aldrig gjort förut.

Eftersom jag ska hem till Grängesberg, Grangärde och Ludvika över hela långa helgen (grämer mig något enormt över att jag missar bokmässan och "en jävligt skön kväll" på söndag) så nonchalerade jag brödet. Valde noggrant och hastigt ut apelsinjuice, pesto och god öl istället. Gick hem, över innerplan den här gången. Det var som en barnbok. Där bodde dimma, gatlyktor, Sverige-löv och nattdagg, men mina skor stod pall. Och ljus blir tydligare i dimma.

Kod, trappor, nyckel. Real Madrid, Villarreal, Arsenal. Ändå har allt gått helt åt skogen. Jag måste fånga in det igen.

Junior Gunners vinner med 6-0 och Ben stannar tiden tillsammans med sin älskade och allt slutar väl i den första snön.

Ibland är saker bättre på teve.

Det har varit en underbar dag i Göteborg. Solen och vinden masserade växelvis min hud. Vi fikade på Café Tintin (jag såg inte att de erbjöd whiskey. Riktigt, riktigt illa) och jag tittade ut över de gamla, ståtliga byggnaderna som jag föreställer mig hyser hundratals historier om pojkar, tjejer, män och kvinnor som försökt få sina liv och förhoppningar att gå ihop i denna stora stad. (Utläggning: alla ni som säger att "nej, inte ens Stockholm är en storstad", jag utmanar er att hitta på ett uttryck för städer så små som Grängesberg). Det var hur som helst en smått sagolik vy, inte för att den är vackrast i Götet, men bara det att det för mitt synfält låg ett stort hyreshus där borta någonstans, bortom grönska, och i periferin reste det sig, som sagt, stora byggnader och det doftade av sallad och smakade apelsinjuice.

När jag kom hem, efter viss möda, det visade sig vara fel på både trafiksituationen och sedemera själva bussen, struntade jag i att gå in i trapphuset. Solen lyste och jag hade tagit av mig till skjorta. Satte mig i gräset istället och läste hälften av den litteratur vi ska ha tillgodohållit oss till imorgon. Det blev för varmt med långbyxor. Det blev för varmt med strumpor och skor. Det blev uppkavlat till shorts och barfota i det lite väl långa gröna gräset. Mamma ringde och jag bestämde mig för att åka hem även den här helgen, för att fira henne och återse vissa delar av min själ. Jag tänkte för mig själv att det här är en fantastisk dag i Göteborg.

Sen fick jag för mig att utöka mitt Killers-lyssnande från bara Human till allt, och mina sinnen kapitulerade. Don't shoot me Santa Claus. Nä, jag skojade bara. Skjut mig lite i hjärnan, tack. Cause this river is wild.

Hösten = negrer. Ingen gillar hösten egentligen, men ändå får den lika mycket utrymme som de andra årstiderna. Varenda svenne (ok, kanske 5/6 av alla svennar) ogillar hösten, och jag skulle vilja säga att 6/6 svennar är rasister i smyg. Jag är själv rasist, men bara för att det är kul med fördomar. Skulle göra vad som helst för dig, Sthlm, till exempel, det vet du.

Men hösten. Den accepteras inte innerst inne hos de flesta folk. Efter solsken kommer regn, och sommar är solsken. Sommaren är varm och bekymmerslös och potentiellt alkohol mer än nån fest var fjärde vecka. Hösten innebär riktlinjer igen. Tydliga trottoarer. Längre nätter. Jag själv är förtjust i dekadensen, så hösten får gärna svepa in mig, tynga ned mig, hålla kvar mig och låta drömmarna växa mot skyn medan jag ser på dem med grå-blå ögon.

Jag försvarar hösten. Jag gillar den. Världen går plötsligt i betydligt gråare toner, en färg jag håller av. Gula, röda, bruna löv på marken. De har levt sitt liv och ska dö ensamma tillsammans, för svaga för att känna hur kallt allt blivit, men allt de sett av hela Sveriges frihet bär de fortfarande inom sig. Bara man ser det på det viset så är det fantastiskt. Hösten kan visst vara fantastisk. Precis som negrer är bra på annat än att slava på någon däckfabrik i en förort till Borlänge. Jag säger bara Kele Okereke.

När vi ändå är inne på musik kan jag meddela att Coldplay fungerar lika bra att gå och drömma till i Göteborg som i Grängesberg.

Till helgen ska jag nog hem igen. Hem, till en främmande med välbekant och älskvärd höst.

Och en litteraturvetare hade kanske skrockat för sig själv och och känt sig lite bättre än alla andra när han insåg att jag använt mig av den heliga treenigheten i avslutande blogginlägg. Fucking inavlad kultur. Love it.

Det har varit en märklig och härlig helg. Träffade morfar och hans respektive, vi åt på Avenyn (så jävla lyx) och jag visade det som hittills får räknas som mitt Göteborg. Tre sekunder efter att vi klivit av bussen vid Hinnebäcksgatan hörde vi ett skott från skogsområdet. Vandrar älgarna så här långt söderut?

Där morfar försvann tog min gode kurskamrat vid. Vi hade tänkt dricka oss glada för att sedan gå på någon klubb eller spelning inne i city. Vi hade det småtrevligt, bara vi två. Kursaren var DJ bland mina CD-skivor, och vi sjöng lite tillbakahållet på Bob Dylan och Elvis. Genier. Sedan började det hela gå utför. Jag anklagades för att dricka "som en liten asiatisk tjej" samt "en kristen homosexuell liten flicka", men det var inte jag som somnade i badrummet fram emot tolv, kan jag säga. Det blev alltså ingen utgång. Istället hade jag kanske den bästa musikupplevelsen tillsammans med min dator hittills. Det var Ulf Lundell, Coldplay, Joel Alme, Editors och en massa andra vanvettigt sentimentala låtar. Jag låg på golvet (jag ville ligga ned, och soffan var upptagen) med skithög volym strömmandes ut de små datorhögtalarna, och lät den hårda verkligheten blandas med en berusningsro och tankar på fina ord.

Jag somnade en stund i min fåtölj. Vaknade och såg solen gå upp. Det var första gången sedan morgonen den 6 juni i år som jag aktivt sett solen gå upp. Det var fantastiskt, hänförande, förtrollande och hjärtskärande. Jag gick och la mig i min säng istället.

Några timmar senare kom så dagen vars soluppgång jag redan skådat. Den höll en Murphys på O'Learys som lunch, i princip, och jag kände hur nära gränsen till livet man kan vara utan att riktigt behöva bry sig. Bara se kondensen på andra sidan glasrutan. Här inne är det varmt än så länge.

Jag rekommenderar er att läsa En herrgårdssägen, av Selma Lagerlöf. Ni som inte tycker att ovanstående är rent patetiskt, alltså.

Jag ser inte ut som ett fotbollsfan och dricker som en liten flicka av något slag, men mitt hjärta klappar för the Gunners och all annan kärlek.

Som del i att studera litteraturvetenskap kommer förtäringen av romaner. Rätt ner i magen, utan att tugga ordentligt. Idag lånade jag en bok. Får se hur det blir med det. Boken jag lånade var Selma Lagerlöfs "En herrgårdssägen". Eftersom jag spenderade i princip all min tid i Grängesberg  ändra fram till jag var sjutton bast så har jag inte läst någonting av - God rest her soul som jag hade sagt om jag hetat Tony Soprano - Selma Lagerlöf. Det är alltså med skam jag ger mig an den här boken, som jag lånat på ett gammalt hederligt kvitto eftersom SYSTEMET kraschade. Då är det bra att det finns människor tillhands. När datorerna tar över så kommer de verkligen att ta över.

Romanen lånades på det lokala biblioteket här i Tuve. Det ligger på Tuve Torg och jag har därför inga svårigheter med att när som helst ta en åttaminuterspromenad och låna en ny bok eller lämna tillbaka en redan lånad bok. Jag är dock kritisk till inventariet. Det fanns nämligen en speciellt ful hylla märkt med skylten "Chic-lit och lad-lit" (alltså: tjejböcker och killböcker). Och som om inte det vore nog så stod världens bästa bok, som för övrigt ligger till grund för världens bästa film (ni alla vet nog vilken jag pratar om vid det här laget), Fever Pitch av Nick Hornby på den här speciella hyllan. Jag fällde en tår på insidan av kinden, en tår av ilska. Chic-lit och lad-lit (som jag i och för sig inte visste att det fanns) är per definition kassa böcker. Det krävs inte ens att man ska ha gått klart tvåan för att man ska kunna läsa dem. Fever Pitch är ett mästerverk. Ställ den på en egen hylla. Eller byt omslag till Nya Testamentets. Nåt värdigt i alla fall.

Kände för att dra in några extre tusenlappar till helgen, så jag kopierade Svenska Spels Stryktipsförslag och lade till tre halvgarderingar. Håll tummarna för

2
1X
1

1
1
1

2
1
1

1X
2
2
X2

i helgen.

Love Antell, du kan tolka det hur som helst. Det här var en speciell dag - och inte bara för att Brask fyllde år.

Jag mötte upp med något väldigt komplicerat, för mitt innersta, mina blodkärl, mitt hjärta i alla fall. Men det var lite som på den gamla goda tiden, innan det var dags för efterrätten. Jag hade kul trots allt. Inte bara för att vi såg och hörde och kände en massa bra musik. För bra musik var det. Britta Persson värmde upp, om man får vara så elak. Det var riktigt skönt hursomhelst. Sedan spelade Florence Valentin med Love, söta underbara Love, i spetsen alla sina tusen instrument direkt på min bröstkorg. Så kändes det. Oerhört skönt.

Efter två öl, ett kvitto och varsinn "hur har kvällen varit-blankett" gick vi ner och såg Caesars. Skruvat. Trummisen, förmodar jag så här i efterhand, kom in på scenen med en av stål framställd papperskorg (såg det ut som) på huvudet och presenterade stelt sitt band, och bad oss hålla tillgodo. Jag måste säga att jag inte riktigt är ett fan av deras stil rent attitydsmässigt, men kvällens andra stora mål var en mental härdsmälta. "Jerk it out" är en fantastisk låt rent ljudmässigt, och den är femstjärnig live. Och utöver en trummis med papperskorg på huvudet så kunde Caesars stoltsera med en alldeles egen Alexander Bard - fast med hår på huvudet. Sjukt grande.

Looptroop Rockers summerade kvällen genom att stå för den helt enkelt bästa spelningen jag kommer att se på länge. Gemytligt, smart, klyftigt, underhållande, sympatiskt, genialt. Hiphop som jag inte bara tål utan älskar.

Tack för en trevlig kväll. Du läser inte detta, inte än på ett tag i alla fall. Men tillslut, tror jag nog. Först och främst ligger det i mina händer.

När man sedan ska ta sin nedkylda, förvirrade, lite ängsliga men samtidigt på något sätt energifyllda och välbekanta kropp tillbaka, ut från storstan, bort från fontänerna, över broarna där man ser tusentals byggnade som jag inte har en aning om hur de tänker, då, då finns det inget bättre än Bloc Party. I was an ordinary man with an ordinary desire.

Grattis i efterskott, Rasmus. Men jag hann!

Det finns mycket som saknas i mitt liv. Mycket som återstår. Av olika vill ha-faktor. Men allt är lika betydelsefullt i längden. Ikväll blev mitt liv en millimeter mer komplett.

Jag hade saknat den här känslan. Så många hade längtat efter att få älska honom igen, jag personligen hälsarCristiano Ronaldo välkommen tillbaka till fotbollen med ett fan vad skönt det ska få bli att rikta allt mitt hat och mina uppdämda aggressioner mot ett hat-komplett United och dig i synnerhet din filmande, gråtande, fuskande, lismande, klasslösa, pengakåta halvmesyr till hora. Aaaah. Jag hatar dig Cristiano Ronaldo, av hela mitt hjärta. Tack för att jag får känna så, wanker.

Räkna gärna svärorden i mina tidigare blogginlägg för ytterligare bevis på hur viktig Cunt Ronaldo är för mig och min personliga balans.

Snabb resumé över mina senaste 36 timmar:
Somnar runt halv sex på morgonen efter diverse feberrus och dvalor, inser att det inte är någon idé att försöka gå till Universitetet idag utan sover till halv tolv istället. Vaknar, lägger mig i min bäddsoffa framför teven. Ligger framför teven hela dagen. Blir runt klockan tio på kvällen vettskrämd av en fågel som flyger med full fart rakt in i mitt fönster, och glider ned på fösterräcket. Tyvärr var jag för nedgången mentalt för att uppskatta det roliga i det hela och ta kort för omvärlden, utan jag blev bara mest ledsen, och fortsatte att titta på teve. Ungefär vid midnatt inser jag att herregud vad varmt det är med långkalsonger, mjukisbyxor, tjocktröja och tofflor under mitt dubbelsängstäcke. Framsteg. Febern och förkylningen börjar ge med sig. När jag vaknar på morgonen har mn huvudvärk och dåsighet sjunkit från en femma på en sexgradig skala till en tvåa. Har dock fortfarande sjuk-smak i munnen när jag åker in till GU för att sitta och knappt säga nånting under vårat grupparbete. Åker hem med lite mer energi i kroppen och lagar pasta och tomatsås. Spelar gitarr så gott jag kan, och sjunger med min sexiga förstörd-i-halsen-röst.

Vilket klassiskt svensson-blogginlägg. Ska vi inte ha det mer kulturellt än så? Jo.

Ikväll tänds en stjärna på himlen. Som en majdag i november. Som ett leende från en tjej. Som en guldmedaljör. Som ett pintglas istället för en liten mugg. Som en Coldplaylåt på MTV. Som en vårsemester i Rom. Som världens största shoppingcenter. Som ett ljus, ett bord, två stolar och pasta. Som en pub, en storbildsskärm och 70 supportrar. Ce sont les meilleure equipes. Es sind sie allerbesten mannschaften. The main event. Champions League är äntligen här igen och räddar en från vardagens höstmörker. Jag mår lite bättre nu.

Nog för att jag älskar hela Sverige och allt som gör det här landet, så känns det som om att måttet snart är rågat. Jag sitter med tofflor och halsduk, dricker 20 droppar Echinagard varje timme, harklar med besvär upp slem från min hals som värker så att jag funderar på att skära av den och som för att avsluta mitt iskalla helvete så har jag inga värktabletter att tillgå. Jag är klen, och jag är svag och jag pallar inte med det här vädret utan konstgjord andning. Tänk så mycket skönare allt vore om man bara bodde på ett varmare ställe.

Jag skulle vilja skjuta en knarklangare och en korrumperad polis, och skickas av la familia till Sicilien under något år. Där skulle jag se på fotbollsmatcher som betyder så mycket så att folk dör, jag skulle äta alla tomater och all buffolamozzarella innan den hinner skickas till Norden, jag skulle vandra längs de kala kullarna och låta hjärtat vara utan kallbrand, jag skulle titta på havet och knappt komma ihåg hur Väsman såg ut, och jag skulle inte behöva bära två par strumpor samtidigt.

Det allra bästa är att jag tidigare idag insåg att jag kan bli vad jag vill. 

Efter tre veckor av i stort sett ensamhet, tre veckor av nya upptäckter, tre veckor av att bara titta på, tre veckor av sökandet efter en lite uppfräschad identitet, så var jag på ett tåg hem. Mitt tåg, min rutt la i sista växeln, brände det sista krutet och rullade med trötta vagnar in i Grängesberg söderifrån. Kent spelade i freestylen, Jocke Berg sjöng bara för mig om det jag lämnade i blind vision.

En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst

Tårar, ja. Trodde aldrig att jag skulle gråta för Grängesberg, men när tåget rullade in och jag tittade upp mot den plats där jag gick med någon annans hjärta i handen och ställde mig den retoriska frågan, halvt ironiskt och halvt seriöst, hur jag kan lämna allt det här, och tänkte på vad som varit och vad som blivit, så växte sentimentaliteten som cancer från hjärtat och föste fram en tår som fuktade vardera öga. Det var ett av de större ögonblicken.

Sen på kvällen drack vi öl, gick på Stopet, blev fulla, vissa av oss ned- och utkastade, skrattade åt transor och frågade oss själva i dimman om Alice, who the fuck is Alice?

Grängesberg tills jag dör.

Bärbar dator är perfektion.

Jag har stora planer och grandiosa visioner för den här helgen. Efter en tre veckor lång semester i Göteborg ska jag tillbaka hem, hem till bekanta ansikten och gator och soffor och mat, och Gruvområdet och gymnasieklasskamrater och stillhet. Nytt också, har aldrig varit på Stopet förut, lite skammigt men så är det. Det erbjuder öl, så det kan inte slå fel. Sen ska jag tanka ner musik och film, tanka ner musik och film som fan. Fick en förfrågning om att hänga med och se ett band som jag redan glömt namnet på, tänker hänga med, men lär lyssna in mig lite först. Ni förstår problematiken. Planerar att gräva djupt i minnet.

Eftersom jag inte har några bilder på min bärbara dator så får ni hålla tillgodo med en musiklåt. Sitter just nu och kör denna på repeat medan tåget svassar fram genom Sverige. Jag sitter i förstaklass. Grande är vad det är.

När jag som bäst satt och ögnade igenom "Dramatikanalys - en introduktion" - vilket var intressant, men över 10 sidor facklitteratur i streck kan aldrig bli ett nöje man griper an med koncentration - hörde jag något totalt oväntat utanför fönstret. För en sekund satt jag på Västra igen, vid köksbordet med läroböcker framför mig och tittade på min reflexion i ugnsluckan mitt emot mig, jag behövde inga tofflor och någon tittade på teve i vardagsrummet. Men bara för en sekund. Sen; vad i hela friden gör Glassbilen i Göteborg?

Förstå min bestörtning och känslomässiga förvirring. Det är helt enkelt så att Glassbilen varje fredag, runt åtta, skuttar upp för B.E. väg i Grängesberg och erbjuder familjen Jacobson möjligheten att köpa god glass, och eventuellt skratta åt roliga nya glasser som riktar sig till barn som får Frosties morgon och kväll. Men; har denna ljusblåa härlighet tillslut hittat mig i Tuve, Hisingen, Göteborg? Det verkar så. Den fick mig att känna mig som hemma. Bokstavligt, som sagt. Och jag blev ännu gladare över att jag bokat tågbiljetter till helgen. Ska bli så jävla grande med Grängesmarken.

I övrigt har jag hittat en grymt intressant video om, dagen (eller gårdagen) till ära, the so called 9/11.

Jag är så oändligt glad att vi ballade ur vid varje möjliga tillfälle under sista året på gymnasiet. Blev nyss påmind om en sjuk sak som jag glömt bort. Den har mig veterligen inte fått någon uppmärksamhet på Bilddagboken, så därför förärar jag den en egen notis här på bloggen.

Vi älskade vår Samhällskunskap- och Filosofilärare, tillika klassföreståndare. Han hade ett kort namn och en oändlig vishet, och var tankspridd likt en gammal professor, fastän han bara var... ja, hur gammal var han egentligen? Under en samhällskunskapslektion ställda jag och min bänkgranne oss den frågan. Vi bestämde oss för att - allt medan vår käre lärare höll i lektionen - samla in en lista på troliga åldersförslag från klassen. Vi vände uppochned på ett papper, skrev ned ett årtal var, det år vi gissade att han var född, rubricerade pappret med "Gissa Jans ålder!" och började sprida listan i klassrummet. Tillslut fick vi tillbaka den med alla möjliga och omöjliga årtal skrivna på, räckte upp en hand och förklarade hela situationen och frågade när han var född. Jag tror Jan innerst inne gillade det hela, men han verkade lite förvirrad och besviken just då. Hursomhelst såkommer jag inte ihåg när han var född. Och tur är väl det. Detta var för bra för att inte upprepas någon gång.

Idag fördubblade jag antalet personer i min klass som jag pratat med. Den sälla skaran utgörs nu av två personer. Jag är glad. Vi blev helt okänsligt (inget fel i det) indelade i samma grupp, en grupp som kommer att hålla samma konstellation kursen ut om jag förstod det rätt. Idag var två av medlemmarna inte närvarande av vad jag förmodar är konstiga anledningar. Vi tre som var där hade en underhållande och givande session med diskussion om hur man ömsom kan tolka en dikt, ömsom analysera dess metrik. Ni ser, jag börjar slänga mig med facktermer. Googla, ni okunniga!

Det visade sig att en av mina gruppkamrater bor efter samma busslinje som jag. Nog för att jag dyrkar den ensamhet som en bussfärd med okända människor bjuder på så kan det även vara skönt att ibland kunna sitta och snacka med någon och få alla andra att tro att man är en människa med något slags rikt sällskapsliv. Och för att det är trevligt att prata med folk. Men det får ses som en bisak.

När Tuvebussen närmade sig sitt slut bestämde jag mig för att ja, jag åker hem i helgen. Min käre far fyller år, och det är marknad i Grängesberg. Jag tänker dricka, minnas, skratta och undra vad i alla ogudaktigas namn jag gör med en nyckel till en lägenhet i Göteborg. Men det hela är enkelt. Jag har börjat upptäcka stadens charm, och skulle vilja tillskriva den extremt smickrande och alldeles för storslagna jämförelser som både Rom och London. Nu har jag även två personer att prata med. Må min bekantskapskrets med tiden utvidgas, må min bekantskapskrets med tiden fördjupas.

Avslutningsvis är jag galet nöjd med min tomatsås. Grande som fan.

Italien är ett föredömets land. Sorgligt nog finns det få av alla de majestätiska egenskaperna det landet besitter som man kan ta hit. Mat är en av de få. Idag fick jag till min bästa tomatsås hittills. Spaghetti al pomodoro. Grande. Ni kommer inte få något recept. Denna gudomliga maträtt kan helt enkelt inte reduceras till svart på vitt, o nej.

Till efterrätt tar jag en fackla och letar i frysen efter min gelato cioccolato. Det är inte italiensk glass i ordens ultimata betydelse. Glass är aldrig någonsin godare än på en piazza i någon av stövellandets himmelska städer. Kioskglass i Kyrkviken en osvensk sommardag kommer i närheten, men nej. Merda, nu börjar jag längta bort, dit. "Quick, snap out of it! Abort!" Det finns något som heter vardag. Jag lär rikta in mina drömmar och kreativitet mot mina läroböcker istället.

I övrigt testade jag hur stor chans det finns att jag och Tom Smith får varandra för evigt. 38.5% blev svaret. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Jag är fascinerad och kär, och det bästa är egentligen att han inte har en aning om vem jag är. Låt det vara så. Yin.

Acapela Group har jag garvat axlarna ur led åt på senare tid. Jag rekommenderar er att följa länken, ändra röst till Swedish Erik och testa följande fraser:

Nej, titta istället på Arby 'n' The Chief, nätets i särklass roligaste serie. Digital Ph33r excellerar i datorröstanvändning.

Editors.

Magiskt.

Tom Smith.

Öl.

Gitarrslingor höga som stjärnorna.

Hjärnmassage.

I'll lose this

I always have

I'll always let you down

Make your way up to the stars

It's there where you belong

I'll lose this

I always have

I'll always let you down

Waiting, you are

Fading, you are

Slowly drift off to sleep

Mörker.

Ljusblixtar.

Piano.

Själ.

Kärlek.

Editors.

Jag är inte i närheten av att kunna göra den där kvällen rättvisa med semantiskt korrekta meningar, så det blir bara en massa ord.

Bärbar dator är perfektion.

Idag är jag i halva Sverige, men mest i Stockholm och Globen för att se Engineers, Editors och R.E.M. Det kommer att bli grymt. Grande. Allt med Lampis, dessutom.

Den första universitetsveckan var avslutad. Jag tror att jag kan gilla min docent till lärare. Klassen verkar skön, även om jag bara pratat med en enda person. Den personen hade gått i samma klass som Marcus Berg. Grande. Det var dessutom i sköna Värmland, närmare bestämt Sunne. Personen i frågade kände dessutom mycket väl till Editors. Tänk er det. I vänskapskretsen hemma hade ingen hört talas om dem. Jag flyttar till Göteborg, pratar med en klasskamrat, och visst vet han vilka Editors är.

Mitt hjärta längtar lite efter att få känna Dalarna igen, trots alla dessa härligheter. La familia minus bror har varit här, och är fortfarande här för övrigt. När mamma sa "ska vi ta och åka hem till Jonas då?" så förstod jag plötsligt vad jag höll på med. Jag lever, alldeles själv. Det känns märkligt att ha familjen här. Som om ingenting förändrats, fast allt har ju gjorts om, kastats upp och ned. Någon (jag själv) har skakat om mitt möblerade rum och skapat nya konstellationer. Än så länge är det i princip samma fåtölj, samma soffbord och samma teve. Men nya tavlor kommer att sättas upp med tiden, definitivt. Väggar kommer att behöva målas om, det är oundvikligt.

Ikväll när jag stod och tog hand om disken så lät jag mina sinnen vandra. Tankarna hittade till Stockholm, till konsert. Editors, med The Engineers som förband och R.E.M. agerandes efterband. Jag utforskade även trivialare saker, sådant som jag nu inte ens kommer ihåg.

Men det var skönt, att bara stå och låta det varma vattnet forsa fram över händerna. Jag förstår plötsligt hemligheten med varför alla kvinnor genom åren tyckt så mycket om att ta hand om disken. Det är helt enkelt avkopplande. De trodde att de kunde leda oss bakom ljuset, men en solstråle fångade mitt öga och nu öppnar jag hela porten. Jag rekommenderar alla hankönade att testa på diskning.

Om jag har fattat det hela rätt så rekommenderar Svenska Spel att man inte ska balla ur. Jag läser litteraturvetenskap just nu. Böcker. Vi har bara skrapat på ytan än så länge och nämnt författare genom alla tider som de flesta redan känner till, men tack vare min stora passion för komedi så har jag vissa kunskaper som vi kanske inte ens får lära oss under kursens gång.

Jag är anti Svenska Spels paroll att man inte ska balla ur. Vid min sida bakom debattbordet har jag den gamle grekiska fåraherden och sedemera filosofen Psykofanes idéer om att allt blir mycket roligare om det ballar ur. Jag hänvisar även till den kände svensk-amerikanske författaren Moe Fonzos episka verk "Moe Fonzos Guide Till Riktigt Roolig Comedy", där han beskriver hur situationer blir mycket roligare när folk gör saker helt omotiverat - ballar ur.

Efter att ha upptäckt den här metoden för att, som det påstås, göra allting mycket roligare under vintern 2007/2008 så prövade jag tesen under cirka 5 månader i stort sett varje dag tillsammanes med en grupp likasinnade. Resultatet av att vi följde våra, för att använda en ofacklig term, knasiga impulser var häpnadsväckande. Allt blev mycket roligare när det ballade ur.

Denna idé om urballning satte ett uttryck på vad jag och förmodligen många fler redan visste: saker blir roliga när man gör helt otippade rörelser, gester, aktioner. Man kunde under våren och sommaren i Sverige (fallet Engla, FRA-lagen, sjuksköterskorna som strejkade) samt i resten av världen (Fidel Castro avgår, Josef Fritzl lättar på kedjorna, USA håller på att välja en svart man till president) se flera fall av urballning.

Urballning har hittills varit lyckat, jag har haft väldigt mycket att skratta åt sedan de där vinterdagarna för ungefär tre kvartal sedan. Så varför vill då Svenska Spel att vi inte ska balla ur? Jag tycker att hela svenska befolkningen starkt borde ifrågasätta statens kompetens. Jag ställer mig än en gång frågan: varför inte balla ur? Allt blir ju roligare då. Vår nuvarande statsmakt motarbetar urballning. Med denna text vill jag uppmana fler människor till att balla ur och göra livet mycket roligare för alla. Om inte för er skull, gör det för mig, Moe och Psykofanes.

Jag tänkte starta ett litet, fredligt bloggkrig. Eller en fluga? Läs vidare så får ni veta svaret. Soulmate Skåne presenterade häromdagen en mycket intressant recension av färger på sin blogg. Det var kul, jag skrattade, men kände att jag inte riktigt höll med i allt. Därför känner jag mig tvingad att genom detta fantastiska medium skriva ett contrainlägg i all vänskaplig anda. Detta är alltså MacJacobs färgrecension.

Vit
Jag börjar med att till stor del hålla med Andreas. Vitt är färgernas Schweiz, men jag anser att färgen är en av de allra vackraste. Liksom, änglarna har vita skrudar. Vitt är ljus. Fem av fem penslar.

Svart
Svart är även den gudomlig. Passar till allt. Neutralt och utmanande. Fem färglösa penslar.

Brun
Inte mycket nytt här. Brunt är brunt. Själva ordet är till och med fult. Dock kan björnar vara bruna. Stort plus, men det hjälper ändå inte så mycket. En gammal skruttig pensel.

Röd
Wow! Arsenal anammar färgen, den finns med i nästan alla flaggor, läppar och blod är rött, den finns innuti eld och tjurar tenderar att springa rätt emot den. Rött är styrka och karaktär. Fem av fem.

Grön
Grönt har potentialen att vara riktigt kickass. Men på nåt sätt räcker den aldrig fram. Som Sampdorias Kappa-tröjor; man borde kunna göra något bättre av dem. Perfekt som underlag, dock. Tre av fem glanslösa penslar.

Gul
Gult är fult, men vem kan argumentera mot solen? Tre av fem även för gult.

Blå
Blå har lika stor potential som grön, men utnyttjar sin på ett fantastiskt sätt. Blått funkar året runt och skrämmer sällan bort någon. Man kan sitta dagarna i ända och se himlen möta havet i en oändlig kärleksaffär där borta i horisonten. Fem av fem penslar.

Rosa
"Gay." Gay? Sant, förvisso, men vad är fel med gay? Dessutom är rosa maffiastaden Pelermos färg. Nåväl, rosa är inte ursnyggt. Två av fem tunna penslar.

Lila
Kanske världens mest underskattade färg. Lila är en renässansens färg. Renässansen var kanske den bästa tidsåldern efter antiken. Lila utstrålar, för mig, kunnighet och stil, och ett kryddmått passion, likaså. En grande färg som dock inte riktigt håller hela vägen. Fyra av fem Da Vinci-penslar.

Guld
Vinnarens färg, dock lite väl prålig för min smak. (Helt rätt, jag är en förlorare). Guld är exklusivt och dyrt, men att smutsiga afrikaner är de som tar fram det drar ned betyget. Fyra av fem oanvändbara penslar.

Silver
Vissa färger passar som glansiga. Rött, till exempel. Grått gör det inte. Bort med silver. Två penslar av fem möjliga.

Där har ni den. Ni ville inte, men jag skrev det ändå. Kom ihåg att lila är underskattat och att grönt bara väntar på att släppas lös. Skriv gärna din egen recension av de ovanstående färgerna och posta dem på din blogg, så kan vi skapa en liten fluga i bloggvärlden. Och jag hoppas att ni alla vet vilken ursprungsblogg som ska krediteras. Just det, den som nämndes i början.

Jag är en sån där människa som om jag levt för 150 år sedan i den amerikanska södern hade varit snäll mot mina afrikanska slavar. Behandlat dem som vänner. Gett dem förmåner. De skulle känna glädje för att de hamnat hos den tillsynes enda godhjärtade människan inom flera hundratusentals hektar. De skulle med glädje plocka bomull tills ryggarna värkte och svetten tillslut nådde jorden efter att ha vandrat längs hela den stekheta kroppen, för de visste att de hade det så himla mycket bättre än alla andra.

Idag köpte jag mig en negerslav.

En billig en. Ståtlig hals och bastant bröstkorg. En med många strängar på sin lyra - ty det var en svart gitarr.

Nu upphör liknelserna vid slavar, jag vill nämligen inte sätta märkliga bilder framför ögonen på er.

Jag visste inte hur mycket mina fingrar hade saknat nylonsträngarnas spänst och klang. De vita konturerna längs med hela kroppen utgör gränslandet där mörk mystik koncentrerats i päronform, skyddad från omvärldens vardagliga sorger och problem. Där inne ryms en hel värld med andra länder. En strand och en solnedgång, och trånandet och drömmen om att en dag få krypa in där med någon och aldrig titta tillbaka.

Jag har fått övergå till att älska saker igen, och detta är sannerligen en kär pjäs. 

Upp för backen. Till väster försvinner människor i sina alldeles egna kläder förbi. Åt höger, där ligger Näckrosdammen och vilar vid småbarnens och de tålmodiga föräldrarnas fötter. Cyklar, upp och ned för den där backen. Jag går i en galleria med skyltfönster åt båda hållen. De gör reklam för någon annans liv, men man kan inte gå in i affärerna, bara följa korridoren. När jag går ut från gallerian och rätt in på Universitetet är jag på väg att utveckla mitt eget liv, i mängden bland alla skyltdockor. Jag läser inte för att skapa ett bra betyg, jag läser för att skapa mig själv.

Medan solen inte hade gått ned idag såg jag ett program om luft, syre, vind. Det är häpnadsväckande. Helt enkelt. Som allt annat här i världen ger den oss liv, samtidigt som den dagligen orsakar folks död. Ett ekosystem. Ge upp, alla vi som tror på utopier? Med tro kommer man inte jättelångt, men man överlever. Det duger för mig.

Och en dag när jag orkar och har sann inspiration ska jag byta ut alla dessa varför. Kanske.

Jag är musikintresserad, helt klart. Långt ifrån någon novis, och av någon anledning lyssnar ingen som jag bor i närheten av (rättelse: de som jag tidigare bodde i närheten av. Inte utforskat Göteborg än) på samma band som jag håller som överlag bäst. Därför förekommer jag sällan i diskussioner rörande musik. Bara via nätet. Utbyter idéer och tankar med Skåne och Sthlm ibland.

War, war, war, war!
I want to
declare a war!

Bloc Party är ett av banden jag gillar och lyssnat tillräckligt mycket på för att våga föra fram åsikter kring till vardags (rättelse igen: till fest). Deras senaste album inleds med "Ares", en låt som jag helst beskriver som "100% geni". Kele Okerekes första albumord sedan A Weekend In The City (tändes nyss en glödlampa över edert huvud?) lyder "War, war, war, war!" och jag är 100% hänförd.

Men, detta är ingen uttalad recensionsblogg. Men musik spelar en stor del i mitt liv. Bloc Party har blivit min definition av city-life. Låtarna, skivomslagen, bandets historia. Jag tar med alla intryck och applicerar dem på väggarna i mitt vardagsrum, på gågatorna i Tuve, på fasaderna längs Avenyn, på sätena i spårvagnarna.

Intimacy är ute samtidigt som jag börjar min Autumn In The City. Det känns skönt att ha något att se fram emot. 

Min plan var: antingen gå med någon, eller inte gå alls. När jag så blev tillfrågad om jag ville följa med på GAIS - IFK Göteborg så låg svaret redan på tungan. Ja. Spela roll vem jag gick med, bara det var någon som man kunde vända sig till ibland. Och som vi vände oss till varandra. Det var stora problem med att ta sig in, Swedbanks bankomater var nämligen trasiga. Vi skrapade i plånböckerna och fick ihop 346,50. Hur mycket bådas biljetter gick på: 340,00. Inga pengar över till en halvtidsöl här, inte.

GAIS var nederlagstippade. IFK hade av goodwill och sann humoristisk anda skapat "gaisblomman" en vecka innan matchen. Köp en blomma, pengarna går till GAIS ungdomsakademi - för mer spännande derbyn i framtiden (det var 16 år sedan GAIS slog IFK sist). Hela Göteborg skrattade. Och hela Göteborg satte skrattet i halsgropen. Vissa av oss lät det vända, ta ny fart, ny riktning. GAIS vann med 1-0 på ett regnigt, 70% fullt och magiskt Ullevi.

Jag hade glömt bort exakt hur högt tusentals kärleksblinda människor kan låta tillsammans. Jag hade glömt bort hur enormt stor en redig fotbollsarena är. Jag hade glömt bort hur trångt det är när man ska ta valfritt transportmedel hem efter en stormatch. Låt mig aldrig mer glömma, låt mig uppleva mera. Och man måste ha frusit ända in i märgen med bara en IFK-tröja på sig ikväll, efter slutsignalen, när allt omkring en bara var nattsvart. Grande GAIS, döremot. De skrattade utan bekymmer för första gången på 16 år. Jag vet, för jag var där.