anautumninthecity

Jag har funderat på det ett tag nu på senare tid. För att det inte riktigt funkar fullt ut nu. Jag vet inte vad jag går på, men jag har svårt för att gripa tag om livet. När det fanns en ledstjärna, ett stort leende och en bländande karisma mitt i allt hopp och all förtvivlan, då var allt lättare.

Jag fick lovord om kärlek, om att det skulle vara till slutet. Att alltid få se dig, att leva med minnena parallelt utan problem, utan sorg. Att tänka och gråta, men veta att allt finns kvar. Ända tills Gud ville det ena eller andra. Vi vann tillsammans och du vet att vi förlorade tillsammans. Varför lämnade du mig, Thierry Henry?

Det är fyra jävla år sedan sist. Nej, jag kunde inte följa FA Cupfinalen 2005. Jag föreställer mig att jag gråter av lycka när det väl är dags igen. Varför kunde vi inte vandrat hela vägen tillsammans?

Med La Liga som enda fotbollsutbud ser jag Barcelona rätt ofta. Och vet inte hur jag ska förhålla mig till 2000-talets bäste spelare. Jag älskade dig, och det betyder att jag även fortfarande gör det. Men idag står du på gränsen mellan himlen och helvetet, den exakta punkt där eld möter vatten, mellan det svarta och det vita. Är linjen svart? Är den vit? Jag vet ärligt talat inte.

Imorgon ska jag skriva tenta, och se Arsenal - Porto tillsammans med Gooners och öl, har jag tänkt, för att förälskelse och berusning går så Thierry Henry-bra tillsammans.