anautumninthecity

Snabb resumé över mina senaste 36 timmar:
Somnar runt halv sex på morgonen efter diverse feberrus och dvalor, inser att det inte är någon idé att försöka gå till Universitetet idag utan sover till halv tolv istället. Vaknar, lägger mig i min bäddsoffa framför teven. Ligger framför teven hela dagen. Blir runt klockan tio på kvällen vettskrämd av en fågel som flyger med full fart rakt in i mitt fönster, och glider ned på fösterräcket. Tyvärr var jag för nedgången mentalt för att uppskatta det roliga i det hela och ta kort för omvärlden, utan jag blev bara mest ledsen, och fortsatte att titta på teve. Ungefär vid midnatt inser jag att herregud vad varmt det är med långkalsonger, mjukisbyxor, tjocktröja och tofflor under mitt dubbelsängstäcke. Framsteg. Febern och förkylningen börjar ge med sig. När jag vaknar på morgonen har mn huvudvärk och dåsighet sjunkit från en femma på en sexgradig skala till en tvåa. Har dock fortfarande sjuk-smak i munnen när jag åker in till GU för att sitta och knappt säga nånting under vårat grupparbete. Åker hem med lite mer energi i kroppen och lagar pasta och tomatsås. Spelar gitarr så gott jag kan, och sjunger med min sexiga förstörd-i-halsen-röst.

Vilket klassiskt svensson-blogginlägg. Ska vi inte ha det mer kulturellt än så? Jo.

Ikväll tänds en stjärna på himlen. Som en majdag i november. Som ett leende från en tjej. Som en guldmedaljör. Som ett pintglas istället för en liten mugg. Som en Coldplaylåt på MTV. Som en vårsemester i Rom. Som världens största shoppingcenter. Som ett ljus, ett bord, två stolar och pasta. Som en pub, en storbildsskärm och 70 supportrar. Ce sont les meilleure equipes. Es sind sie allerbesten mannschaften. The main event. Champions League är äntligen här igen och räddar en från vardagens höstmörker. Jag mår lite bättre nu.