anautumninthecity

Köpte saker som kommer att göra människor - jag och min mamma - lyckliga idag. Det var vitt skilda tingestar, men hjärta i botten på dem alla. Och för första gången hittills fick en CD-skiva kosta mer än hundra kronor. Men jag behövde Parken. Länge leve dem. Länge Leve Parken.

Jag har varit vilsen, Lisa
Allt har gått helt åt skogen
Med mina stora drömmar
De flög som satelliter

Mitt spartanska, italiensträvande, IKEA-svenska hushåll ligger lite risigt till. Jag är oavkortat alltid hungrig när jag kommer hem från universitetsstudier, men idag var pommes fritesen slut. Och inte hade jag haft en tanke på att diska pastakastrullen innan. Jämmer, vilka situationer jag försätter mig i. Men jag klarade mig. Det gör man alltid. Jag kan inte dö, inte än på ett bra tag i alla fall.

När solen och månen, blått och svart, varmt och kallt, bytt plats och lindat in mig i någon sorts obegriplig rastlöshet, då gladde jag mig över att ICA har öppet till 22, alla dagar i veckan. Det ger möjligheter. Jag ville ha något extra. Parken fick följa med i min ficka, min kondens beboddes av nyfikna och målmedvetna partiklar, och gatlyktorna lyste upp biltak - något de aldrig gjort förut.

Eftersom jag ska hem till Grängesberg, Grangärde och Ludvika över hela långa helgen (grämer mig något enormt över att jag missar bokmässan och "en jävligt skön kväll" på söndag) så nonchalerade jag brödet. Valde noggrant och hastigt ut apelsinjuice, pesto och god öl istället. Gick hem, över innerplan den här gången. Det var som en barnbok. Där bodde dimma, gatlyktor, Sverige-löv och nattdagg, men mina skor stod pall. Och ljus blir tydligare i dimma.

Kod, trappor, nyckel. Real Madrid, Villarreal, Arsenal. Ändå har allt gått helt åt skogen. Jag måste fånga in det igen.