anautumninthecity

Idag fördubblade jag antalet personer i min klass som jag pratat med. Den sälla skaran utgörs nu av två personer. Jag är glad. Vi blev helt okänsligt (inget fel i det) indelade i samma grupp, en grupp som kommer att hålla samma konstellation kursen ut om jag förstod det rätt. Idag var två av medlemmarna inte närvarande av vad jag förmodar är konstiga anledningar. Vi tre som var där hade en underhållande och givande session med diskussion om hur man ömsom kan tolka en dikt, ömsom analysera dess metrik. Ni ser, jag börjar slänga mig med facktermer. Googla, ni okunniga!

Det visade sig att en av mina gruppkamrater bor efter samma busslinje som jag. Nog för att jag dyrkar den ensamhet som en bussfärd med okända människor bjuder på så kan det även vara skönt att ibland kunna sitta och snacka med någon och få alla andra att tro att man är en människa med något slags rikt sällskapsliv. Och för att det är trevligt att prata med folk. Men det får ses som en bisak.

När Tuvebussen närmade sig sitt slut bestämde jag mig för att ja, jag åker hem i helgen. Min käre far fyller år, och det är marknad i Grängesberg. Jag tänker dricka, minnas, skratta och undra vad i alla ogudaktigas namn jag gör med en nyckel till en lägenhet i Göteborg. Men det hela är enkelt. Jag har börjat upptäcka stadens charm, och skulle vilja tillskriva den extremt smickrande och alldeles för storslagna jämförelser som både Rom och London. Nu har jag även två personer att prata med. Må min bekantskapskrets med tiden utvidgas, må min bekantskapskrets med tiden fördjupas.

Avslutningsvis är jag galet nöjd med min tomatsås. Grande som fan.