anautumninthecity

Min plan var: antingen gå med någon, eller inte gå alls. När jag så blev tillfrågad om jag ville följa med på GAIS - IFK Göteborg så låg svaret redan på tungan. Ja. Spela roll vem jag gick med, bara det var någon som man kunde vända sig till ibland. Och som vi vände oss till varandra. Det var stora problem med att ta sig in, Swedbanks bankomater var nämligen trasiga. Vi skrapade i plånböckerna och fick ihop 346,50. Hur mycket bådas biljetter gick på: 340,00. Inga pengar över till en halvtidsöl här, inte.

GAIS var nederlagstippade. IFK hade av goodwill och sann humoristisk anda skapat "gaisblomman" en vecka innan matchen. Köp en blomma, pengarna går till GAIS ungdomsakademi - för mer spännande derbyn i framtiden (det var 16 år sedan GAIS slog IFK sist). Hela Göteborg skrattade. Och hela Göteborg satte skrattet i halsgropen. Vissa av oss lät det vända, ta ny fart, ny riktning. GAIS vann med 1-0 på ett regnigt, 70% fullt och magiskt Ullevi.

Jag hade glömt bort exakt hur högt tusentals kärleksblinda människor kan låta tillsammans. Jag hade glömt bort hur enormt stor en redig fotbollsarena är. Jag hade glömt bort hur trångt det är när man ska ta valfritt transportmedel hem efter en stormatch. Låt mig aldrig mer glömma, låt mig uppleva mera. Och man måste ha frusit ända in i märgen med bara en IFK-tröja på sig ikväll, efter slutsignalen, när allt omkring en bara var nattsvart. Grande GAIS, döremot. De skrattade utan bekymmer för första gången på 16 år. Jag vet, för jag var där.