anautumninthecity

Italien är ett föredömets land. Sorgligt nog finns det få av alla de majestätiska egenskaperna det landet besitter som man kan ta hit. Mat är en av de få. Idag fick jag till min bästa tomatsås hittills. Spaghetti al pomodoro. Grande. Ni kommer inte få något recept. Denna gudomliga maträtt kan helt enkelt inte reduceras till svart på vitt, o nej.

Till efterrätt tar jag en fackla och letar i frysen efter min gelato cioccolato. Det är inte italiensk glass i ordens ultimata betydelse. Glass är aldrig någonsin godare än på en piazza i någon av stövellandets himmelska städer. Kioskglass i Kyrkviken en osvensk sommardag kommer i närheten, men nej. Merda, nu börjar jag längta bort, dit. "Quick, snap out of it! Abort!" Det finns något som heter vardag. Jag lär rikta in mina drömmar och kreativitet mot mina läroböcker istället.

I övrigt testade jag hur stor chans det finns att jag och Tom Smith får varandra för evigt. 38.5% blev svaret. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Jag är fascinerad och kär, och det bästa är egentligen att han inte har en aning om vem jag är. Låt det vara så. Yin.