anautumninthecity

Det bästa jag vet är fotboll. Helt enkelt.
De första dagarna i Göteborg var helt surrealistiska. Jag bodde själv för första gången. Skulle klara mig själv. Fick gå ner till Tuve Centrum och handla själv. Fick göra allt själv. Ensam. Och så på lördagkvällen lagade jag pasta och tomatsås lagom till klockan var halv nio. Hällde upp Starobrno. Slog på teven. Fotboll. Italienska Supercupen.

Inter mot Roma. Jag kände igen alla. Där var De Rossi, Totti och Mourinho. Precis som vanligt. Folk jag känner. Åh, lugnet som spred sig i hjärtat.

Tidigare, kanske nio månader tidigare. Jag minns inte riktigt varför jag kände som jag kände. Men jag var ledsen i alla fall. Det var helg, det var mörkt ute, klockan blev fyra. Satte mig i soffan, virade en filt runt mig, och slog på teven. Arsenal. When no one else can understand me. Det är vid såna tillfällen man vet att man älskar. You give me hope and consolation. Jag blev glad, helt enkelt, och det kändes i bröstet. Det kändes på riktigt.

Idag var det första gången igen. Det var tillräckligt varmt ute. Jag tog på mig shorts och t-shirt, och en tröja med dragkedja på det, gick ut med mina två bästa fotbollar till garaget och pumpade upp dem till strax under 0,8 bar, packade ned dem och mina för gamla och för slitna fotbollsskor och gick ned till Tjärn, det fält med gräs bakom Dalportens Pizzeria där det står ett fotbollsmål (brandkåren avlivade det andra vid ett tillfälle under deras fotbollshålligång) för att meditera.

Det är verkligen som meditation. Bara jag, fotbollsskor och fotbollar, och ett mål. Solen som lyser och värmer, vinden som blåser och kyler. Jag skjuter, går och hämtar bollarna. Skjuter, går och hämtar bollarna. Eftersom det är första gången på 7 månader går det rätt mycket åt helvete. Men det gör inget. Att missa målet är inte att missa poängen. Jag tänker att det är det här jag är född att göra. Leka med en fotboll.

Jag fortsätter att skjuta, trixa lite, dribbla lite. Allt i tystnad och komplett harmoni. Det är som att sitta med armen runt någon och bara vara. Det händer inget. Det gör inget. Det är så här jag alltid vill ha det.

Tänkte gå och lägga mig. Men vad tusan. Lite konjak och mer Bloc Party istället. Ett bra sätt att avrunda dagen på. Skölja ned i strupen. Och det kunde smakat bättre.

Klockan ett insåg jag att "det här kommer aldrig att gå". Väntan på FA Cup-semin var för lång. Jag kollade lite Åshöjden. Sen såg jag att hela Dalarnas pop-lag Dalkurd spelade klockan tre i Kvarnsveden. Så jag frågade pappa om han ville med upp och kolla. Det ville han. Vi åkte och såg Dalkurd köra över Söderhamn. Dalkurd är det bästa som finns i dalafotbollen just nu. Tillsammans med IFK Grängesberg, herr och dam, förstås.

Tiden fördrevs i alla fall. Muren föll, precis som alla andra. Arsenal tog ledningen och var för ett tag på väg mot en FA Cup-final igen. 4 år utan titlar, kanske äntligen på väg mot ett slut? Nej. Jävla Drogba. Åh, den här besvikelsen.

Jag satt och funderade på hur i hela Guds namn jag ska överleva den här slutspurten? På tisdag Liverpool. Kvar i ligan: Chelsea och United. CL: United i semi, två matcher. Fem matcher, det blir 450 minuter ångest. Rättelse: vi ska fan slå ut de Djävlarna. 540 minuter ångest. Lidande. Hjärta och smärta.

Funderar på att bränna alla mina sparade pengar också och åka ned till Rom om vi går till final. Haha, Stadio Olimpico, Curva North Bank.

Så. Nu är jag här. Framför datorn. You make my tounge loose. Väntar på rätt tillfälle bara. Att skriva de sista orden, lyssna på sista låten, svälja sista konjaken. Och gå upp och läsa om Julian Carax öde. Han hade det lite värre än jag, kan jag säga.

Arsenal vinner mot Villarreal med 3-0, United vinner mot Porto med 1-0. Båda lagen går till semifinal.
Barcelona gick vidare mot Bayern München och Chelsea slog ut Liverpool i vad som måste vara den sjukaste Europacupmatchen genom tiderna (efter Istanbul, så klart).
Barcelona kommer att möta Chelsea.
Vet ni vad det betyder?

Arsenal, det vackraste i mitt liv, kommer att ställas mot Manchester United, Djävulens stoltaste skapelse, i semifinal av Champions League. 2 matcher. 1 borta, 1 hemma. Vinnaren får spela final i världens största turnering.

Den enskilt värsta dagen i mitt liv var den 17 maj 2006 (Fever Pitch: "Trodde ni jag behövde kolla upp datumet? Ha!" (Trodde ni jag behövde kolla upp citatet? Ha!)), när Henrik Larsson byttes in och assisterade Barcelona fram till att vända Arsenals 1-0 ledning i finalen i Paris, till 1-2 sista kvarten.

Jag hade varit hemma från skolan den dagen, sagt att jag var sjuk (jag hade råd att missa vilka lektioner jag ville) och setat i 12 timmar och insupit ALLT som hade med finalen att göra.
När vi förlorade orkade jag inte gå dagen efter heller. Allt var så fel, bara. Här hade Arsenal tagit sig till sin första Europacup/Champions League-final någonsin, och vi hade sett så säkra ut, vi hade spelat legendariska matcher, heroiska matcher, och vi spelade fantastiskt även i finalen, en final där Thierry Henry skulle få lyfta bucklan mot sin födelsestads natthimmel. Men Barcelona förstörde allt.

Jag minns mina tidiga år som Gooner. Hur jag sett teveskärmen fyllas upp av den där Champions League-loggan, hört den rysningsgivande hymnen, och bett till Gud när jag fått gå och lägga mig i halvtid eftersom klockan var mycket att Arsenal skulle vända det där underläget mot Dortmund och plocka tre viktiga poäng i jakten på att avancera från gruppspelet. På den tiden var det jämnare. Eller, Arsenal var inte lika bra i alla fall. Den tidigaste slutspelsmatch jag minns att jag såg var mot Celta Vigo, våren 2004.

Champions League var något stort, ofattbart. Som kärlek. Alltid ämnat för någon annan än jag själv. Arsenal hade aldrig ens varit i semifinal innan 2006.

Jag har hatat Manchester United ända sedan jag inte själv var riktigt medveten om det, men ända sedan jag började älska Arsenal. De har nästan alltid stått ivägen för min lycka. Redan år 2000 grät jag över deras framgångar på Arsenals bekostnad. Och de har vunnit Champions League två gånger i mitt fotbollsliv. Så här i efterhand kan "trippelåret -99" likställas med World Trade Center.

Arsenal mot Manchester United i en kamp på liv och död om en plats i finalen i Rom.

Det är det största i mitt liv.

Och får vi Barcelona, med Thierry Henry, my love, i finalen kanske det blir ännu större.

Oj, nu har det gått lång tid. Jag har varit i Kalmar och hälsat på. Mått sådär rent fysiskt, men bättre psykiskt. Det var nice att gräva en grop, hoppa i, och täckas av fotbollar. Danke för allt!

To be lost in the forest
To be cut adrift
You've been trying to reach me
You bought me a book
To be lost in the forest
To be cut adrift
I've been paid
I've been paid
Don't get offended
If I seem absent minded
Just keep telling me facts
And keep making me smile
Don't get offended
If I seem absent minded
I get tongue-tied
Baby, you've got to be more discerning
I've known never known what's good for me
Baby you've got to be more demanding
I will be yours
I'll pay for you anytime
I'll pay for you anytime
You told me you wanted to eat up my sadness
Well jump on, enjoy, you can gorge away
You told me you wanted to eat up my sadness
Jump right
Baby, you've got to be more discerning
I've known never known what's good for me
Baby, you've got to be more demanding
Jump left
What are you holding out for?
What's always in the way?
Why so damn absent-minded?
Why so scared of romance?
This modern love breaks me
This modern love wastes me
This modern love breaks me
This modern love wastes me
Do you wanna come over and kill some time?
Do you wanna come over and kill some time?
Do you wanna come over and kill some time?
Throw your arms around me

Sen, så. Tja. Nu för tiden handlar det om fotboll.

Stallbackeeeeeeeeen,
Stallbackeeeeeeeeen,
Stallbacken, Stallbacken, Stallbackeeen,
Stallbackeeeeeen,
Stallbackeeeen,
heja heja Stallbackeeeeeeeen!

Och det är nästan lite så att man börjar smyghålla på IFK Göteborg när Joel Alme gjort om texten för tredje gången, och kommit upp med en ny version av "Utan personlig insats". Joel Alme - Snart Skiner Poseidon.

Som sagt. Att solen börjat skina och kännas mot nacken är det bästa som hänt på väldigt länge. Att det är ljusare gör skillnad. Att det är varmare gör skillnad. Färre klädesplagg. Blondare hår. (Även om det mesta ska av på måndag).

När jag åkte in till Rasmus idag lyssnade jag på ett nytt album. Nytt album för mig. Relativt nytt rent allmänt också. Musiken kändes som att borsta bort grus från byxbenen. Lite som när det närmaste ljuset är från en lampa på ett hyreshus som anger vilken trappuppgång det här är, också.
I Ludvika.

Imorgon ska vi spela fotboll på Vasa... avslutar där. Det oturliga skeppet? Den finska staden? En av flera blommhållare? Hur som helst, det ligger fortfarande för mycket snö över allt. Därmed är fotbollsplanerna off limits ett bra tag till. Då får Vasaskolans skolgård 230 meter från Rasmus duga.
Jag ska fan ut och pumpa bollen redan nu.
Pumpa den tills hela jag exploderar av vårkänslor.