0000
Klarade muntlig tenta idag. Var för en gångs skull nervös sista minuterna innan. Kändes lite som Cambridge - alldeles mörkt ute, "annan stad", universitet, och ja, nervositeten. Vad som dock var bättre var att det blev några öl efter den här gången. På Restaurang Viktoria. Ganska cleant. Najs med infravärmen "utomhus" också. Spendrups, hälften så billigt som hemma.
Home, home, where I wanted to go. Imorgon, om 6 timmar, ringer klockan. Jag kommer, Rasmus. Har ännu inte listat ut vad jag skall förklä mig till. Hiro Nakamura får av respekt och gråtmilda minnen vila, även om svärdet är högst tillgängligt. Åh, de svärden. Om de kunde blänka som förut.
Varför, det förstår jag inte
When no one else can understand me,
When everything I do is wrong,
You give me hope and consolation,
You give me strenght to carry on
Vad fan gör jag när Arsenal fuckar up allt? Jag åker hem. Och jag fortsätter att fälla tårar, för allt som skakar om mig och min världsbild på fel sätt.
Coldplay - Things I don't fucking Understand (nästan).
Stand up if you hate Tottenham
Ikväll är det derby. Arsenal - Tottenham. Tottenham, som för fyra dagar sedan sparkade den enda tränare som varit med om att vinna mot the Gunners på elva år. Listan på felaktigheter hos tupparna skulle kunna göras milsvid, så jag nämner bara den senaste idiothandlingen. Matchen ska jag se med öl på O'Learys, och skratta åt Darren Bent och Harry Redknapp, som inte har en aning om vad han gett sig in på. Champions League, you're having a laugh.
Away in a manger
No crib for a bed
The little Lord Jesus stood up and he said:
We hate Tottenham and we hate Tottenham
We hate Tottenham and we hate Tottenham
We are the Tottenham haters!
Yiddos. yiddos, yiddos
Tha famous Tottenham Hotspurs went to Rome to see the Pope
Tha famous Tottenham Hotspurs went to Rome to see the Pope
Tha famous Tottenham Hotspurs went to Rome to see the Pope
And this is what he said:
Fuck off!
Who's that team they call the Arsenal
Who's that team we all adore
We're the boys in red and white
And we're fucking dynamite
And Harry Redknapp's mother is a whooooooooooooooooooooooooooooooooo...
Och imorgon är det munta. Klockan sju på kvällen. Öl efter det igen. Och i övermorgon vete fan om jag inte drar hem till Dalarna, och går på Halloweenfest och dricker öl.
Varför OH OH TONY ADAMS OH OH
Maradona ny förbundskapten i Argentina. Sen när började verkligheten vilja eftersträva FM? Nej, det beslutet hamnar längst in i skamlådan, och istället lyfter jag fram OH OH TONY ADAMS OH OH, Portsmouths nya tränare sedan Harry Redknapp skrivit under på att få sin morsa kallad hora av Arsenalfans på derbyn. Tottenham? Den ultimata utmaningen för Harry Houdini. North London Derby imorgon onsdag. Du kunde inte fått en värre start.
Men ja, TONY ADAMS OH OH. Så sjukt stort. Jag minns fortfarande honom som spelare, som kapten. 01/02 - Adams sista, och min första som en trettonåring som verkligen vet att Arsenal för alltid kommer att vara mitt lag. Jag har länge tänkt läsa hans självbiografi, av många ansedd som den bästa inom fotbollsvärlden, och nu kommer det att bli av. Ah, att få se honom stå på sidlinjen och leda sitt lag. Jag vet inte varför, men jag känner mig oerhört stolt. Han är Mr. Arsenal, det är kanske därför. Jag önskar honom all lycka. Men låt bli att sno över Steve Bould från u18-laget.
TONY ADAMS OH OH!
TONY ADAMS OH OH!
TONY ADAMS OH OH!
När vers tar över takten från en själv
Det här med ett drama varje dag börjar sätta sina spår. Inatt drömde jag på vers. Har ingen aning om vad som försegick i John Blunds land, men att det räknas som vers minns jag. Och att jag drömde, för den delen. Det har inte hänt ofta de senaste åren, men jag antar att alla intryck här måste passera via en hel del hjärnceller innan de hittar rätt. Dessutom sover jag i snitt en eller två timmar längre per dag än jag gjort en normalvecka i Grängesberg i år. Det hjälper väl också, på sitt sätt.
Även i sömnens efterdyningar tänker jag på vers. Totalt osammanhängande jidder, likt en äng med tusen sorters blommor, men ändå sammankopplat. Det känns häftigt att vara så inne i någonting igen. Som om det är viktigt. Som om hela världen står och faller med en stavelse men det gör den ju inte. Men den kanske borde.
Och jag hoppas att Brolle Jr. fick seriöst med cash efter den där MQ-reklamen, för han bara måste vara på ca 30% av alla svenskars lista över de mest irriterande personerna just nu. Jag är så oerhört glad över att mute-knappen finns. Fan vad han sabbat sin chans att bli väldigt, väldigt folkkär.
An excellent conceited tragedie of
Fördriver min tid med att läsa gamla mästerverk, spela CM, äta spagetti med tomatsås och se på teve till sent in på natten. I en högst materialistisk värld är jag jättejättenöjd. Men jag kan inte undgå att känna mig lite svart kring hjärtat.
Den kärlek talar vackrast som man vet
Står tigande av skräck och trofasthet
Vet att jag aldrig vågar säga någonting. Det gäller alla.
Och jag kan inte heller undvika att tänka: hur hade det gått för Romeo (från och med nu min favoritkaraktär, alla kategorier) och Juliet om de levt sina liv istället för att dö i tårar? Lyckliga i alla sina dagar? Jag hoppas.
Jag skulle nöja mig med att vara en ton i en låt på X&Y
På bussen hem efter en fredagkväll i andra lokaler. Började vid SKF, bästa namnet på en hållplats, hemma hos ett brödrapar som känt min taekwon-do-utövande polare i 15 år. Jag hade, efter instruktioner, köpt ett paket cigg till värdarna. Överlämnar det, de börjar röka och efter tio minuter säger den ena av dem att de varit rökfria i 24 dagar, fram till nu. Jag kände mig som en dålig människa.
Efter ett eller två samtal hamnade vi tillsammans med två kurskamrater i en ateljé tillhörande en konststuderande vid Valand, fem våningar upp i en helt fantastisk byggnad. Det var lite teknik-programmet-på-gymnasiet-känsla med smala gångar och märkliga dörrar in till rum där folk skapade saker och ting. Allt var vitt men mörkt. Vi gick in, han drog på musik, vi satte oss några trappsteg upp mot en halvvåning på några få kvadrat möblerat med en soffa, fåtölj och ett soffbord. På golvet kunde man också sitta, och ta ryggstöd mot en fönster som vätte ut mot Göteborg. Avenyn och neonljus. Är ännu lite osäker på huruvida jag drömde eller ej.
Bussen hem, som sagt. Allt som syns är stadens artificiella ljus. Jag tycker det är hur vackert som helst.
Det finns oändligt många Mario Rigamonti
Det finns 10 sorters människor - de som förstår sig på binärt språk och de som inte gör det.
Jag vet inte vilken jag hör till, egentligen, men jag är säker på att jag älskar datorer. Ett brett ämne, minst sagt. Trots att de är så omänskliga rymmer de många drömmar.
Efter att ha läst en artikel av Roma-red. på SF där författaren ansåg att det vore värt att testa 4-3-1-2 med Aquilani (fyi så är jag lite kär i honom) som ständigt löpande offensiv mittfältare, och Brighi, De Rossi och Pizarro bakom honom (samt Vucinic och Totti på topp), som kur mot Romas otroligt dåliga trend, kände jag hur nånting rann över i hjärnan, ned mot hjärtat, och ut i hela kroppen och kunde inte längre stå emot mina fotbollstörstande (blir ju bara cirka 3 matcher i veckan nu för tiden) sinnen, så jag gick till bokhyllan (singularis) och hämtade Championship Manager 01/02 - it's the most important game of your life, som omslaget säger.
Jag kände minnena från ett helt fotbollsfanatiskt liv snudda vid ytan (det är så sällan jag spelar CM nu när FM börjat bli så sjukt bra), ty CM har gått hand i hand med mig genom åren. Jag tog upp en save med Brescia, som jag påbörjade för kanske 3 år sedan, och lirat lite då och då, när versionen tillät. Innan jag stängde av hann jag med första matchen på vårsäsongen 05/06. Bachini återkomstade och Zaccardo debuterade, och Siena piskades med 2-0 på Artemio Franchi. Efter sju raka förluster på bortamark kom så en seger. Jag skyller mitt skrala facit på 5 nya spelare i ideal-startelvan inför säsongen, varav de flesta dessutom är icke-italienare. Men jag är tålmodig. Vi ska ut i Europa, Brescia och jag. Men det ser ut att bli en sjätte säsong, minst, innan det målet är avklarat.
Aaaaaaaaaaaaah. Vad skulle jag göra utan fotboll?
En höst i stora staden
Missade bussen med några retliga dussin sekunder imorse. Vad fan, liksom. Tänkte att nu blir jag sen, men såg att min skånska kurskamrat gick på samma buss en bit på vägen. Om inte annat så blir vi sena tillsammans, men jag hade underskattat hur jävla ofta spårvagnar och bussar går här, så vi hann i god tid. Och föreläsningen fick börja med att vi (eller jag, i mitt huvud), kunde sjunga "Cheerio" åt svenska-studerande som hade misstolkat sitt schema.
Varje dag måste jag ta en extra funderare på om jag verkligen läser den här kursen, på heltid och allt. Det är smått fantastiskt att ha Shakespears "En midsommarnattsdröm" och diverse verk av medeltida författare som kurslitteratur (för att nämna en bokstav i alfabetet). Idag handlade föreläsningen om de viktigaste tidiga renässansförfattarna, och renässansen i övergripande allmänhet. Vi satt längst bak, högst upp i stora hörsalen och lyssnade på den alltid lika underhållande kunskapskällan Dag Hedman.
Efter sedvanligt grupparbete gick vi på stan och såg till att ha några för framtiden viktiga böcker i ägo.
Och dagen blev riktigt bra till slut.
And I know I'll be hunting high and low
high
There's no end to the lengths I'll go to
Varför vi verkligen borde möta Fener varje vecka
Jag kan knappt förstå vad som försegick ikväll. Mål på mål på mål, till inget ljud alls. Natten börjar tidigare medan luften blir kallare och bussarna går mer sällan, liksom folken på dem syns klarare mitt emellan alla tomma blåa säten. Gud hjälpte mig på traven när planeringen var ofullständig, femmans spårvagn i perfekt synkronisering med buss sjutton. Mål på mål på mål medan färden gick mot centrum, regnet låg i luften och O'Learys några meter framåt. Människor jag aldrig kommer känna och ett lag jag redan älskar, på monitor utan ljud, det spelar ingen roll. Ramsey satte fem - två, sju mål och sjunde himlen. Än är dock pärleporten stängd för mig, lika bra det, ty vem skulle annars läsa Chaucer och sova i min säng? Experimentiell tid tackar jag för.
...eller, vilket vore ännu värre, han kanske blir poet. Och det är ju både obotligt och smittosamt.
'Til kingdom come
Idag hade jag fem minuter på mig att gå från sängen till busshållsplatsen. En ack så förrädisk Freudiansk feltryckning på väckarklockan var orsaken till detta. Jag tänkte att oj vad lång tid det var till klockan blev halv tio, men det visade sig att när jag väl tittade till de små digitala siffrorna så var klockan tolv. Jag blir alltid lika förvirrad efter att ha försovit mig, och det här var inget undantag. Hann klä på mig och plocka ihop allt jag skulle ha med i alla fall. Essensiellt.
I helgen var den riktiga, svinbra fotbollen tillbaka igen. På tisdag tar den ett steg till på trappan mot Gud och himlen. Champions League. De allra bästa lagen reser runt i Europa och spelar mot varandra. Det är som Eurovision Song Contest, fast Kent istället för Linda Bengtzing. Alla olika kulturer som visar upp sig och slåss mot ett och samma mål. Allt med den mörka kvällen som bakgrund. Människorna som tar några timmars mindre sömn den här natten för att stötta sina representanter. Grande.
Och att se det tillsammans med en skara människor jag aldrig träffat men ändå redan nu vet har så stora delar av hjärtat gemensamt med.
I Ditt Ansikte har sina sjukt roliga stunder. Säsong 2, tack.
Ett hjärta med tusen ögon
Söndagar är fotbollsdagar. Med tanke på jämförelsevis skralt kanalutbud är La Liga den liga jag kan följa nu för tiden. 17, 19, 21 går det matcher. Det stora problemet är att jag börjat fästa mig ordentligt vid Villarreal. Rakt igenom fantastiskt lag där ett årskort kostar hälften av vad någon av de kängor som Metro rekommenderar som höstens viktigaste plagg gör. Eller, lika mycket som en biljett till en Arsenalligamatch via någon researrangör.
Nu går det riktigt bra för Villarreal. Andraplats i La Liga. Därför måste jag på riktigt börja bry mig om hur de andra storlagen presterar. Det är då livet blir lite jobbigare. Förut var det bara kul om Barça eller Real Madrid förlorade, nu är det viktigt. Och bra lag vinner ofta matcher, teve visar ofta bra lag (eller populära lag, rättare sagt) och därför är jag fast med en känsla av besvikelse så fort något av ligautmanarna tar ledningen. Då försvinner den stora meningen med att titta på matchen.
Det är därför jag aldrig tänker tillåta mig att skaffa ett ordentligt favoritlag i Italien. Fotboll för 100% nöjes skull är regelrätt underhållning. En varm känsla i hjärtat, en känsla av hem. En känsla av vackra målningar vart jag än vänder mig. En känsla av darrande fingrar i någon annans hand. En känsla av varma fötter på ett golv som aldrig, aldrig kommer att ge vika.
Ikväll såg jag Bridget Jones dagbok. Skönt. Allt borde utspela sig i London.
-Wait a minute, nice boys don't kiss like that.
-Oh yes they fucking do.
Varför x > #
En buss och en spårvagn hade krockat på Avenyn, så linje 18 stod stilla ett tag. Sedan gjorde busschauffören något fantastiskt. Han sidesteppade. Struntade i systemet, bestämde som den människa han är och gjorde en omdirigering av rutten, vi missade nog bara en hållplats. Jag älskade att allt inte behöver vara svart på vitt, ibland kan det vara lite blått också, och gick förbi Poseidon upp till universitetsbiblioteket och läste om Den Heliga Birgittas liv. Fantastisk kvinna.
En lite tur på Nordstan senare med SMS som det mest kreativa från det äventyret. I underjordstunneln till Centralen spelade en man dragspel. Jag gillar den korta musikunderhållning man får där. Men mitt gillande höjdes ett snäpp när mannen, precis när jag var i färd med att öppna portarna, började spela la lambada. Jag vet inte riktigt varför la lambada hypnotiserar mig, men jag var i alla fall tvungen att låtsas som om jag glömt att jag hade ett till ärende i det enorma köpcentret, vända om, gå långsamt och lyssna intensivt, samt inse att man ju kan ta Tuve-bussen från alldeles utanför Nordstan, ovanför tunneln, också. Perfekt.
Eller jo, egentligen vet jag visst varför jag gillar lambadan.
Varför Kele sitter på tronen nu
Intimacy är konst på litteraturvetenskaplig nivå. I kväll/i natt insåg jag detta, och i framtiden kommer ni att få ta del av min forskning i ämnet (kanske i lagom tid för den där konserten). Tills dess saknar jag ord för att beskriva hur magiska Bloc Party är, och hur Kele Okereke lika gärna skulle kunna vara Zeus.
Varför framtiden är gatlyktor klockan fyra på morgonen
Jag tycker om när ljusen från information är det enda som tränger fram. Teven, datorn. Skiftande mellan olika färger, det är häftigt. Livet ska vara häftigt. Därför jag jag utan vetskap om var jag kommer att bo eller vad jag kommer att syssla med bokat biljett till Bloc Party när de kommer till Circus i Stockholm - på Lampis födelsedag. Hjärtskärande perfekt. En vecka tidigare har undertecknad precis fyllt 20 också. Inga 3,5:or den här gången, inte.
Jag undrar hur mycket coolare det kommer bli med Bloc Party än R.E.M. var. Var jag och en snubbe som stod en meter framför mig som diggade Editors, kändes det som. Vet att du var förhäxad, Lampis. Bloc Party, ståplats, det lär bli kickass.
War war war war
Keep the past, the future is ours
Kele Okereke-avgudning är dock mindre än vad som komma skall i november. Arsenal - Wigan. Blev £20 istället för £10. Känns som om jag kan leva med det. Tråkigt att så många inte kunde, men det ska bli oerhört kul ändå. Sällan man är en av de äldsta nu för tiden, dessutom.
Ikväll såg jag mitt första avsnitt Fringe. Ungefär lika bisarrt som verkligheten.
Varför det kommer något gott ur det onda
Sover sanslöst dåligt nu. I måndags kväll, efter att ha klivit upp i god tid, kunde jag inte somna. Inte heller under natten måndag/tisdag. Strax efter fyra gav jag upp, tog ett glas mjölk och satte mig framför min laptop och drog igång "Arsenal - The Official History". Jag hann till början av sjuttiotalet, sen halvsomnade jag med Frank McLintock, Don Howe och Highbury i lurarna. Magiskt. Tittade upp igen, såg att klockan var halv sex, såg även Liam Brady knorra in en vänster yttersida på Tottenham, och tänkte att nu måste jag vara tillräckligt trött för att kunna somna. Tackade Gud för att jag inte hade skoldag förän på onsdag och sov 7 timmar.
Detta betyder alltså att jag inte kunde somna i vettig tid inatt heller. Efter tre någon gång. Föreläsning klockan nio, men dusch och ett glas appelsinjuice fixar allt. Det hela blev bästa dagen på länge. Avnjöt en föreläsning om provençalsk lyrik samt nordiska ballader under medeltiden. Åt mat jag själv tagit med i cafeterian medan vår fina grupp som nu utökats med en medlem löste veckans grupparbetesuppgifter.
De tre musketörerna gick sedan ned på stan, eftersom Henrik hade taekwon-do-träning klockan fem och behövde slå ihjäl tid, och fikade på ett ställe där det satt gamla tanter med ganska så fina kläder och herrar med välskötta rockar. Ahlgrens. Jag funderade på om de hade Bilar, men icke. De hade istället fantastiska bakverk av alla former. Jag drack även köp-té som inte smakat så här gott sedan våren. (Mors lilla Olle är dock det ultimata bär/frukt-téet). En eftermiddagslång sockerbonanza på 4 timmars sömn. Grande.
People are fragile things
Tillslut bytte vi alla mobilnummer med varandra. De tre musketörerna, och D'Artagnan. Det var inte jag som myntade det. Det finns många musketörer som är bättre. Jag hoppas vi kan ha lite kul ändå. Gå och se eMiL Jensen, kanske. Tippa på Stryktips, kanske. Besöka kampsportsgala, kanske (förmodligen finns där hunkiga män, vilket vore... gay. Och finns det nåt bättre än att vara glad?). Det gäller att ta vara på tiden här.
Idag köpte jag det ultimata plagget. Förutom att det är både stiligt, subtilt och allt som oftast bärs av Francesco Totti (därav stiligt), så erbjuder det värme och en trygghetskänsla kring ett känsligt område. Jag pratar så klart om (trots googling hittar jag inget allmängiltigt svenskt ord) the neck warmer. Svart som natten, varm som dagen, och jag kommer typ att bära den tills jag dör. Efter år av letande (uppenbarligen på fel ställen) hittade jag den på Stadium vid Hjalmar Brantingsplatsen. Så jävla grande.
I'm so glad I've found this, I'm so glad I did
Varför det är mer än vad som möter ögat
Plötsligt händer det. Som att spela på Triss.
Plötsligt i Vinslöv. Som världens skönaste film/dokumentär.
Plötsligt gick jag bortom det där krönet, och hittade ett slags paradis.
Jag hann bara gå några hundra meter, sen såg jag hur grusgångar uppenbarade sig. Pittoreska träskyltar med avstånd och destination. Plötsligt hörde jag vinden. Inga bilar - vinden, hur den susade i träden. Jag tog den intressantaste vägen och hittade öppna fält, hästar, ett reguljärt falurött hus med vita knutar i fjärran, bänkar som går till spillo, svampar inne i skogen, grillplatser på avvägar, vatten & vass.
Såg sen att jag har mycket kvar att undersöka. Plötsligt fantastiskt.
Och Joey Zasa är med i Criminal Minds. Grande.
¤ ¤ ¤
Non piangere perché è finito. Sorridi perché c'è stato.
Gråt inte för att det är slut. Le för att det varit.
Dov'è la vittoria?
Biltaken har aldrig blänkt såhär i natten. Gatlyktorna lyser upp träden i färger jag inte trodde fanns. Det är en annan sorts mörker, ett med mer ljus i, märkligt nog.
-Morse will understand...!
-Inspector Morse is dead!
Jag saknade folk omkring mig. Ingen att yttra kommentarer till om hur jävla gnällig Bosse Pettersson kan vara. Ingen att be skicka chipsskålen - den stod vid mig hela tiden. Ingen att vilja krama fast jag vet att jag ändå inte kommer att göra det när Morses hjärta tillslut ger upp. Ingen att kommentera tevereklamen tillsammans med.
Fast det är inte så illa. Det kommer mycket gott av all den tid för eftertanke, och vanliga tankar, som uppstår när man lever såhär. Jag är definitivt i en period där funderingar är väldigt nödvändiga. Heck, jag läser ett ämne där jag inte behöver skriva ett enda konstruktivt ord. Och just det är anledningen till att jag gillar det. Känner mig inte så sugen på att gå vidare på den här stigen upp bland bergen och de tätare träden. Följa mina fotspår tillbaka? Förmodligen.
Bloc Party är aldrig bättre än när det knappt finns något som lyser upp.
-Thank Lewis for me.
Och Carlo Notaro. Jag grämer mig något fruktansvärt jävla oerhört över att jag inte frågade dig fler saker, att jag inte frågade vad "Non piangere perché è finito. Sorridi perché c'è stato." betydde, att jag inte berömde dig för din fantastiska Catania-rapportering. Jag funderade på att erbjuda mitt tangentbord för att avlasta dig ibland, jag har gillat Catania ända sedan jag läste nån maffia-bok som mamma lånade åt mig för tre år sedan. Ja, fotboll är så mycket mer än 105*70 meter. Jag satte alltid fem, inte för att du frågade om det, utanför att de fan var de mest imponerande texterna jag någonsin läst på SvenskaFans ur ett supporterperspektiv. Och det var just därför jag aldrig frågade, det var så oerhört olika kunskapsnivåer. Och i hemlighet önskade jag att vi kanske kunde träffas någon gång och käka pasta och tjusas av il calcio, eftersom du bodde i Göteborg. Jag var ett fan av dig och ditt Catania. Så även i den tommare fortsättningen. Requiscat in pace.
Rock-regn-rusk-test
Jag hade bestämt mig för att vandra till mina Flogging-låtar på mobilen. Eftersom det regnade blev det även ett passande test för min höst- och vår-rock. Det gick bra. Jag knallade på och irländarna spelade som de alltid gör. Det går att vandra även i Tuve. En fredagkväll är det nästan lika ödsligt som i Grängesberg. Underbart. Bara funderingar och smärre city-life-syner. En grusplan full med vattenpölar. Silhuetter i de få upplysta fönsterna. Tankar på tomatsås när jag väl kommer hem.
Jag hann inte med all Flogging Molly. Fick lämna Sentimental Johnny, det blev nämligen fruktansvärt kallt om öronen.
Det känns lite som förr, förutom att det inte är någon annan som tränger sig på. Kultur-natta i hela staden. Jag gick inte på Grufnatta heller. Chris Martin håller mig sällskap istället. Jag tror att detta är destruktivt, men känner inte riktigt igen mig själv trots allt, så jag vet inte vad jag ska ta mig till, i ordens minsta betydelse. Om ni tycker att jag skriver märkligt och är allmänt konstig så är det just för att jag inte riktigt vet vad jag gör. Trygghetsisen har smält, nu simmar jag omkring och tar andetag på tok för sällan. The truth is that I miss you, som den gode Chris nog skulle sagt.
Det fanns en Smallville-video, så för att jag innerligt är fascinerad av Stålmannen så blir det den. Och för att Kultur-natta fick mig att tänka på festligheter i hemkommunen. Coldplay - Green eyes.
En väldigt cool sällskapsresa
11 november, Arsenal - Wigan, Ligacupen. £10 för en matchbiljett. Minns, från London, skyltar med orden "haircut a tenner". "90 minutes of holy joy a tenner". Flygbiljetter? RyanAir. Jag har upplevt både Stora och Lilla Hörsalen på Humanisten, jag är härdad och i form för deras mackrillsrader av flygstolar. Däremot börjar jag bli lite flygrädd. Har klarat mig så många gånger så det känns som att det snart är dags för någon sorts katastrof. I Kina fick vi vänta i 3 timmar på att de fixade något slags tekniskt fel på planet från Xi'an till Beijing. Jag var rädd, men det gick den gången då också.
Förutom att drömma, både dagtid och nattetid, herregud vad jag drömmer ofta när jag sover nuförtiden, har jag idag gått till Tuve Torg två gånger, för att jag är glömsk. Hämtade en bok och lämnade en. Litteraturvetenskapen håller ett litet grepp om mig. I november kan dock inget stoppa mig.
Chopin är min vän
Han använder inte ens ord. Låter mig själv hitta på, känna av.
Jag svarar inte honom. Inte ens i tanken. Varför skulle jag? Han är död sedan länge. Lever någon annanstans nu, där han inte kan höra mig hur högt jag än skriker att detta är det vackraste som satts till papper för piano. Så jag låter bli.
Jag säger ingenting, och Chopins musik ljuder. Jag tänker, och maskineriet kan stoppas med ett knapptryck. Vi kompletterar varandra, för varandra, Chopin och jag. Han får vara alla vackra ljud som jag önskar det gick att själv släppa fram. Jag kan vara mannen som fladdrar förbi i ögonvrån. Statisten. Någon annan än jag själv som trots detta ovidkommande faktum ändå fyller en funktion i världsalltet.
Hela natten lång spelar han för mig. Substitut. Deus ex machina.
Och idag bestämde jag mig för att resa till London i typ november, för att hälsa på min ungdomskärlek. Vi är gifta, men bor i olika länder. Än så länge fungerar det hur bra som helst.
Lights will guide you home
Jag bor på kanten, i en förort nere i backen. Något litet i alla sina glesa kvadratmeter. Husen som inte riktigt når varandra, cementerade i marken. Det är här jag bor. Mitt i drömmen, det vakna är där borta någonstans, bortom träden, vars löv är det enda som dör här. Vi andra går i ovisshet med en kant att ta hänsyn till. Jag väntar på att tiden tiden ska komma med ett signerat baseballträ och slå mig rätt över huvudet, ruska om där inne. Få mig att falla förbi den där varningsskylten som moget i svart på vitt säger att efter detta finns ingen återvändo.
Låt mig blicka tillbaka. Tillbaka på de gula löven som täcker gränsen, trots detta kunde jag inte korsa den själv. Ett slag. Jag har min sjukförsäkring. Jag har förberett mig. Kom, tid.
(Spot on, förresten. Gissa hur jag kände mig.)
¤ ¤ ¤
Som kontrast får ni läsa mina efter-Partille-och-Humanisten-och-Pustervik-tankar också.
En sekund är var femte sekund
En bro lutar både uppåt och nedåt samtidigt
Musik kan aldrig spelas för högt, bara om det är nära örat
Mina öron är kalla och mina ögon glöder
En soffa blir en säng
En dröm blir ord
Säten befolkas av virvelvindar
Asfalten är svartast, fortfarande med enorma inslag av vitt
Min hjärna håller hjärnceller redo att bytas ut mot nya, eller inga alls
Lyft blicken från koman
Vackra flickor står nära
Snett sittandes med knäna mot livet
Var i helvete kommer ringarna ifrån
Att färdas är att glömma
Absolutely fucking out of order, näej
The following is an edited transcript of Newcastle interim manager Joe Kinnear's first official press conference yesterday
JK Which one is Simon Bird [Daily Mirror's north-east football writer]?
SB Me.
JK You're a cunt.
SB Thank you.
JK Which one is Hickman [Niall, football writer for the Express]? You are out of order. Absolutely fucking out of order. If you do it again, I am telling you you can fuck off and go to another ground. I will not come and stand for that fucking crap. No fucking way, lies. Fuck, you're saying I turned up and they [Newcastle's players] fucked off.
SB No Joe, have you read it, it doesn't actually say that. Have you read it?
JK I've fucking read it, I've read it.
SB It doesn't say that. Have you read it?
JK You are trying to fucking undermine my position already.
SB Have you read it, it doesn't say that. I knew you knew they were having a day off.
JK Fuck off. Fuck off. It's your last fucking chance.
SB You read the copy? It doesn't say that you didn't know.
JK What about the headline, you think that's a good headline?
SB I didn't write the headline, you read the copy.
JK You are negative bastards, the pair of you.
SB So if I get a new job next week would I take the first day off? No I wouldn't. If I get a new job should I call my boss and tell him I am taking the first day off?
JK It is none of your fucking business. What the fuck are you going to do? You ain't got the balls to be a fucking manager. Fucking day off. Do I want your opinion. Do I have to listen to you?
SB No, you can listen to who you want.
JK I had a 24-hour meeting with the entire staff.
SB Joe, you are only here six weeks, you could have done that on Sunday, or Saturday night.
JK No, no, no. I didn't want to do it. I had some other things to do.
SB What? More important things?
JK What are you? My personal secretary? Fuck off.
SB You could have done the meeting Saturday night or Sunday. You could have had them watching videos, you could have organised them.
JK I was meeting the fucking chairman the owner, everyone else. Talking about things.
SB It is a valid point that was made in there. A valid point.
JK I can't trust any of you.
Niall Hickman Joe, no one could believe that on your first day at your new club, the first-team players were not in. No one could believe it in town. Your first day in the office.
JK My first day was with the coaches. I made the decision that I wanted to get as much information out of them.
NH But why Monday, no one could believe it?
JK I'm not going to tell you anything. I don't understand where you are coming from. You are delighted that Newcastle are getting beat and are in the state they are? Delighted, are you?
NH Certainly not. No one wants to see them get beaten, why would we?
JK I have done it before. It is going to my fucking lawyers. So are about three others. If they can find something in it that is a court case it is going to court. I am not fucking about. I don't talk to fucking anybody. It is raking up stories. You are fucking so fucking slimy you are raking up players that I got rid of. Players that I had fallen out with. You are not asking Robbie Earle, because he is sensible. You are not asking Warren Barton? No. Because he is fucking sensible. Anyone who had played for me for 10 years at any level ... [but] you will find some cunt that ...
Other journalist How long is your contract for Joe?
JK None of your business.
SB Well it is actually, because we cover the club. The club say you are here to the end of October, then you say six to eight games which would take it to the end of November. We are trying to clarify these issues. We are getting no straight answers from anyone. How long are you here for. It is a dead simple question. And you don't know ...
JK I was told the length of contract. Then I was told that possibly the club could be sold in that time. That is as far as I know. That's it finished. I don't know anything else. But I have been ridiculed. He's trying to fucking hide, he's trying to do this or that.
There follows an exchange regarding the circumstances under which Kinnear had met the owner Mike Ashley and executive director (football) Dennis Wise.
Steve Brenner (football writer for the Sun) We are all grown men and can come in here and sit around and talk about football, but coming in here and calling people cunts?
JK Why? Because I am annoyed. I am not accepting that. If it is libellous, it is going to where I want it to go.
Newcastle press officer What has been said in here is off the record and doesn't go outside.
Journalist Well, is that what Joe thinks?
JK Write what you like. Makes no difference to me. Don't affect me I assure you. It'll be the last time I see you anyway. Won't affect me. See how we go at Everton and Chrissy [Chris Hughton, assistant manager] can do it, someone else can do it. Don't trust any of yous. I will pick two local papers and speak to them and the rest can fuck off. I ain't coming up here to have the piss taken out of me. I have a million pages of crap that has been written about me. I'm ridiculed for no reason. I'm defenceless. I can't get a point in, I can't say nothing, I can't do nothing, but I ain't going to be negative. Then, half of you, most of you are trying to get into the players. I'm not going to tell you what the players think of you, so then you try and get into them in some way or another, so I've got a split camp or something like that, something like that. It's ongoing. It just doesn't stop.
Journalist It's only been a week.
JK Exactly. It feels more like a year.
Journalist It's early days for you to be like this.
JK No, I'm clearing the air. And this is the last time I'm going to speak to you. You want to know why, I'm telling you. This is the last time. You can do what you like.
Journalist But this isn't going to do you or us any good.
JK I'll speak to the supporters. I'm going to tell them what the story is. I'm going to tell them. I don't think they'll interpret it any different, I don't think they'll mix it up, I don't think they'll miss out things. I mean, one of them last week said to me ... I was talking about in that press conference where you were there, I said something like "Well, that's a load of bollocks ..."
Journalist "Bollocks to that" is what you said.
JK Bollocks to that. And what goes after that?
Journalist That was it.
JK No it wasn't, no it wasn't. What was after it? I don't know if it was your paper, but what went after it?
Journalist I don't know.
JK It even had the cheek to say "bollocks to Newcastle".
Journalist I didn't write that.
JK That was my first fucking day. What does that tell you? What does that tell you?
Journalist Where was that? Which paper said that?
JK I've got it. I can't remember. It was one of the Sundays, not a Saturday. It was a Sunday.
Journalist But you didn't say that to the Sundays, you said that to us. That was during the Monday press conference.
JK I'll bring it in and show it to you. Why would I want to say that?
Journalist Are you saying that someone has reported you saying "bollocks to Newcastle?"
JK Yes. Lovely.
Journalist I don't know who's reported that.
JK I'll tell you what, I'll bring it in.
Journalist That's obviously going to damage you. That's not a good thing. But I don't think someone's done that. We have to have some sort of relationship with you.
JK So have I. But I haven't come in here for you lot to take the piss out of me. And if I'm not flavour of the month for you, it don't fucking bother me. I've got a job to do. And I'm going to do it to the best of my ability. I'm not going to spend any more time listening to any crap or reading any crap. Stick to the truth and the facts. And don't twist anything.
Journalist You know, you know the game ...
JK Of course I know, but I don't have to like it.
Journalist Today we'll print the absolute truth, that you think we're cunts, we can all fuck off and we're slimy. Is that fair enough?
JK Do it. Fine. Fucking print it. Am I going to worry about it? Put in also that it'll be the last time I see you. Put that in as well. Good. Do it.
Much, much later after long discussions over whether Kinnear had promised Alan Shearer and Kevin Keegan would be returning to the club
Press officer Let's get on to football. Let's have an agreement that everything said so far, if anyone has got their tapes on, it's wiped off and we're not discussing it.
Journalist But that's what Joe has said he thinks of us.
Press officer I'm saying don't push it. Let's accept what's been said and try and move on.
Journalist: Move on to not doing any more press conferences?
PO: No, to doing something now.
Journalist: What, one press conference only?
(Silence)
Journalist: Any knocks?
PO: Come on, let's go football.
Journalist: What are your plans for training in the next three days? How's the training going?
JK It's going very well. No problems at all.
Journalist Enjoyed getting back in the swing of things?
JK Absolutely. I've loved every moment of it.
En hyllning
Det finns inte mycket utrymme för att få älska Italien och hela Italien här i Sverige - och dessutom ha mage nog att ställa sig bland alla skrikande anglofiler och sjunga sin egen vackra kärlekssång till passion, till Cassano, till ett havererat maktsystem, till gråa arenor med färgsprakande invånare, till Neapels kaos, till en Gazzetta på en piazza bland myller och liv och passion och ett havererat maktsystem och... hur allt bara går ihop i en enda vacker cirkel kantad med olivblad. Jag avgudar en man som försökte. Som inte ryggade tillbaka när den där specialinriktade xenofobin bildade en halvmåne och hotade med de hårda vokalerna. Grande Marcus Birro, som jag numera alltid kommer att kalla honom, försökte stå emot.
Jag vill inbilla mig att jag slöt upp. Hjälpte till när de slog. Men det var nog mest bara själsligen, tyvärr. Jag skulle kunna skickat beundrar-PM efter varje blogginlägg - oh, den där bloggen som nu sett dagens sista ljus och tvingats tillbaka in i den blinda natten - idioterna vann tillslut - men jag gjorde det bara tre gånger. Önskar att jag haft vett nog att låta Grande Birro få veta vilken stjärna han var och fortfarande är.
Italien. Och känslor. Och fotboll. Blandat i världens bästa och finhackande mixer. Och utbrett över ett vitlöksrostat lantbröd, serverat på en taverna med fotbollströjor på väggarna. Jag älskade den där bloggen, den var allt jag önskade att jag vågade och kunde vara. Hjärta och smärta. Glädjetårar och sorgetårar. 1-0 och 0-1. Kärlek. Det vackraste som någonsin funnits på internet.
Vila i frid, vila i himlen, vila på Stadio Olimpico i Rom. Vilar för alltid i mitt hjärta. Grazie per tutti, Grande Marcus Birro.
Fyra hjul är fler än tre dromedarer
Dagen hade bara hunnit med några få glada visor innan natten sänkte sig som ett täcke, stoppat med drömmar och mystik, över södra Dalarna.
Det var min skiva som spelades i bilen.
Jag hade klarat Cambridge och nästan rakat av mig allt hår på huvudet. Riktigt så modig var jag inte.
Vi hade spelat RISK under kvällen, det var därför vi satt i bilen nu. Hade lämnat en i SMB och en i LA.
Bilen var underbar. En problemlösare som vidgade vyer och fick mig att intensivt vilja stanna tiden medan vi släppte loss på något halt underlag och svävade fritt mellan alla hinder.
Helt plötsligt en framtidsvision. Bilen skenade och fastnade. Vi grävde fram den ur snön med våra bara händer. Klockan var mitt i natten och det gick tillslut.
Den sista biten gick jag hem. Natten fanns där, mörkare och underbarare än någonsin. Bara snön som virvlade runt och ibland bestämde sig för att testa mitt nya kortklippta hår hördes. Det, och rösten i mitt huvud som återigen ville stanna tiden.
Men det går inte. Med X&Y kommer jag tillbaka i alla fall. Coldplay - White Shadows.
