anautumninthecity

Hösten = negrer. Ingen gillar hösten egentligen, men ändå får den lika mycket utrymme som de andra årstiderna. Varenda svenne (ok, kanske 5/6 av alla svennar) ogillar hösten, och jag skulle vilja säga att 6/6 svennar är rasister i smyg. Jag är själv rasist, men bara för att det är kul med fördomar. Skulle göra vad som helst för dig, Sthlm, till exempel, det vet du.

Men hösten. Den accepteras inte innerst inne hos de flesta folk. Efter solsken kommer regn, och sommar är solsken. Sommaren är varm och bekymmerslös och potentiellt alkohol mer än nån fest var fjärde vecka. Hösten innebär riktlinjer igen. Tydliga trottoarer. Längre nätter. Jag själv är förtjust i dekadensen, så hösten får gärna svepa in mig, tynga ned mig, hålla kvar mig och låta drömmarna växa mot skyn medan jag ser på dem med grå-blå ögon.

Jag försvarar hösten. Jag gillar den. Världen går plötsligt i betydligt gråare toner, en färg jag håller av. Gula, röda, bruna löv på marken. De har levt sitt liv och ska dö ensamma tillsammans, för svaga för att känna hur kallt allt blivit, men allt de sett av hela Sveriges frihet bär de fortfarande inom sig. Bara man ser det på det viset så är det fantastiskt. Hösten kan visst vara fantastisk. Precis som negrer är bra på annat än att slava på någon däckfabrik i en förort till Borlänge. Jag säger bara Kele Okereke.

När vi ändå är inne på musik kan jag meddela att Coldplay fungerar lika bra att gå och drömma till i Göteborg som i Grängesberg.

Till helgen ska jag nog hem igen. Hem, till en främmande med välbekant och älskvärd höst.

Och en litteraturvetare hade kanske skrockat för sig själv och och känt sig lite bättre än alla andra när han insåg att jag använt mig av den heliga treenigheten i avslutande blogginlägg. Fucking inavlad kultur. Love it.