anautumninthecity

"The way Sir Bobby Robson tells it, Vic Buckingham, his manager at West Brom back in the 1950s, would instruct his Brylcreemed dazzlers before games: 'Look, I don't want us to go la-di-dah-di-dah with the ball. I want to go la-di-dah-di-dah-BONK!'"

För fan i helvete, Gunners, ska det vara så jävla svårt? BONK!

Och så ibland känner jag för att bara sätta mig ned. Luta ryggen mot något hårt och huvudet mot något ännu hårdare. Vara det mjukaste som finns i rummet, så att alla toner, efter att ha lämnat ett osynligt avtryck på väggarna, studsar och susar in i mig till slut, precis som Armageddon på Worms, de bara slår ned överallt, och några av dem skjuter gånggärnen på mina inre byggställningar i kras, så att allt rasar. Nedåt. Innåt. Ett dovt skrammel, som om det hände tio meter nedanför. I underjorden.

Säg att inget är fel idag. Säg det till mig. Skriv det med osynligt bläck så jag måste hälla citronjuice över det och titta mot en lampa, så jag hinner hoppas och sen slås omkull av de himmelska orden, och landa mjukt igen.

Delphic - Counterpoint.

Inte ens när jag skriver om konserter, slängkyssar och Systembolaget hamnar jag på blogg.se:s förargelseväckande startsida.
Fortsätt så.

Vad som hände igår: jag drog hem med ett eftermiddagståg, och Lampan drog också han iväg med ett eftermiddagståg, som dock gick lite tidigare än mitt. Så jag avslutade den här carefree moneywise resan med att gå in på Pressbyrån och köpa Coca Cola, Kexchoklad och en Guardian (trots att det är den godaste chokladen som finns så ska jag aldrig mera köpa en Marabou Daim, bara för det heliga i det hela).

Guardian underhöll mig i drygt två timmar. Läste allt om gårdagens (tisdagens) Champions League och FA Cup. Sedan läste jag allt inför kvällens (onsdagens) Champions League. England > Sverige.

Kom hem, hämtade på Schell ut tre böcker jag beställt.

Tittade på fotboll och det fjärde sista avsnittet av Conan O'Brien. Han frös in The Masturbating Bear i karbonit, likt Han Solo i Star Wars, eftersom byråkrati säger att The Masturbating Bear inte är okej att visas på teve på den tid Conans Tonight Show kommer att sändas, och då tänkte Conan frysa in honom för att om hundra år tinas upp i en värld som är redo för en masturberande björn.
 Men sen kom Prinsessan Leia in på scenen och fritog The Masturbating Bear, som blev jagad genom halva New York innan han till slut hamnade på en båt tillsammans med Leia, och ingen vet nu om The Masturbating Bear kommer att medverka i framtida Tonight Show, eller Late Night Show, eller någon annan Show.

Sen somnade jag och nu är det Tors dag.

Det hade gått två minuter eller så, sen föreslog Lampis att jag skulle in på Systemet och köpa lite bira. Lysande idé. Tog en hundralapp och körde en mix av känt och okänt, mörkt och ljust. Kände mig lite lost - första gången ju - och nervös vid kassan sen. Men det var som att handla lite bröd och yoghurt på ICA. Exakt likadant. Ty efter att jag betalat och fyllt påsarna och var på väg ut så slog det mig. Jag visade aldrig legg. Fail och surt. Jag var ju till slut tillräckligt gammal för att handla här, och så behöver de inte verifiering? Dålig stil.

Nåväl. Hos Lampan blev det Hull - Tottenham, Skins, Bloc Party och allmänt softande. Allt till de ljuva smakerna av öl och PG's.

When tuesday comes. Konsertdag. Vi vaknade, läste DN, lyssnade musik och käkade. Vapiano är ett italienskt ställe som skyltar med att de serverar italienskt delikatessvatten så som Aqua Panna och San Pellegrino. Ett sånt ställe tilltalar mig. Det var ett sällan skådat effektivt system med kort, olika matköer och live-beaktande av kockarnas sköna arbete.

Efter att ha ätit gick vi på Systemet-jakt. Lampan fyllde ju år idag, vilket kassörsherren uppmärksammade - han fick nämligen visa legg.

Efter att ha köpt på oss en ny batch öl - inklusive "den mest Bloc Party ölen vi kunde hitta" - drog vi hem igen och började peppa. Tidigare hade vi kört lite blandad spellista, men nu var det bara Bloc - och iofs lite av det mystiska och spännande förbandet delphic - som gällde. Stockholmare som han är, Lampan, så beställde han en taxi som skulle ta oss till Cirkus, samt brände ut en Bloc Party-skiva som vi bad chauffören spela, och som han senare fick behålla.

Nu blir det svårt. Hur ska man beskriva den här konserten? Editors var eufoni, men Bloc Party var fan eufori dessutom. Delphic var skitbra som förband (där snackar vi eufoni) och man efter en runda i restaurangbaren i den lilla pausen så var vi mer än redo för Kele och grabbarna.

De klev på scenen och körde.
Och det var fantastiskt.
Jag lär ta till de stora orden nu.
Det var som att se en Arsenalmatch, fast mer koncentrerat, mer intensivt. Men det var samma varje-cell-i-kroppen-upprymdhet.
Ståplatsen var klockren, det gungade och det kokade, vi dansade och vi hoppade och viftade viftade. Jag kastade totalt sett sex stycken slängkyssar till Kele. De var dock av luft. Något som bestod av något fastare materia var den chokladkaka jag köpt i Örebro när jag väntade på att mitt tåg skulle dra iväg.
Under låten Helicopter ("As if to say he doesn't like chocolate) har det blivit en grej att publiken kastar upp choklad på scenen, även om det verkade som om ingen i den här samlingen visste om det/orkade anstränga sig. Kele tycker det är lugnt så länge som de inte träffar honom i huvudet. Lampan träffade honom i magen. Kele böjde sig ned, tog upp min Marabou Daim chokladkaka, fortfarande i sitt gula hölje (vi var på näst sista extranumret, chokladen hade helt och hållet smält i byxfickan), och stoppade in den i munnen, och fortsatte spela. Det är svårt att ens känna i stunden hur jävla fantastiskt det är, så att beskriva det i efterhand är omöjligt.
På något sätt lyckades Kele dessutom toppa chokladen i munnen. Under sista låten var det dags för stagedive. Jag och Lampan stod rätt långt bak, men tre sekunder efter att Kele låg på folks armar var vi 7 meter från scenen. Mannen, myten, legenden föll ned i folkhavet, och nästa gång vi såg honom var han uppe på läktaren. Och sen ned bland ståplats igen. Jag var en decimeter från att röra den där handen, jag såg honom i ögonen. Lampis, som nu var fem meter från mig (smått kaos), lyckades få till en high five med båda händerna. Sen var Kele Okereke uppe på scenen igen, odödlig igen, och magmusklerna tog i en sista gång; WEL-COME AM-NE-SIA!

Och det hände tusen till saker den där kvällen.

Efteråt stod vi ute i kylan en knapp timme, jag, Lampan och 10 femtonåriga tjejer, och väntade på att få fråga om chokladen smakade bra. Till slut var vi tvungna att ta enda resonabla bussen tillbaka, och Bloc Party-äventyret var så avslutat för den här gången. Bloctober i England, liksom. Det måste vara målet.

Där, efter 20 sekunder (inte jag som filmade, uppenbarligen), han böjer sig ned, plockar upp nånting, man ser det gula i munnen, Kele låter oss ta hand om de första raderna i Helicopter.



Så, då återstår bara, att för evigt driva i cyberrymden;

did you like our chocolate, Kele?

Nu bär det av; Camelot!



Eh, on second thoughts, let's not go to Camelot, it is a silly place.

Det får bli Bloc Party istället (fast inomhus).

Det är Effy Stonem.

Effy

AGE: 16

MOTTO: Everybody dances to their own boom boom.

ABOUT ME: I'm Effy. It's a shit name but it's short for Elizabeth which is even worse. I live with my Mum and Dad. My brother used to live here too but now he's gone. On the day he left he gave me his duvet cover, half a bottle of Peach Schnapps, and his bedroom. Well, he doesn't need it any more does he? So now it's my kingdom. I drank the Schnapps and gave the duvet to Oxfam.

These are the four most interesting things about me:

1) I can pick stuff up with my toes. Like, not just socks and crap like that but big things. Ketchup bottles. Ashtrays. Ipods. It's a less useful skill than you’d think.

2) My Dad was so angry when I got expelled from the shit school I used to go to that he literally started farting in rage. Gross.

3) I'm distantly related to a 17th century French aristocrat called Cecile DeLacroix. She was beheaded during the French Revolution. Her eyes carried on blinking for 14 seconds after her head was severed from her neck and her lover had her teeth sewn into his pillow.

4) My favourite smell is petrol.

If you want to know any more send a stamped addressed envelope and ten pounds to my address

FAVOURITE BAND: No.

T.V SHOWS: TV rots your brain and makes you infertile. True story.

FILM STARS: I don't have favourite film stars. Everyone gets old and shit in the end. My favourite film character is the Elephant Man. He's hot.

DREAM DATE: Refer to last question.

Jag undrar om det här är det värsta jag postat hittills på bloggen. Men nu vet ni, kanske, i alla fall. Och naturligtvis mer Skins-musik på det. Foals - Hummer.

Nej, inget idag. Bara en video.

Does It Offend You, Yeah? - Epic Last Song.

Nu, så här precis när det inte ens gått ett dygn, känns det mest lite tråkigt att fylla tiotal för andra gången i livet. Jag känner mig fortfarande som en tonåring - ni vet vad som avses. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med livet, och jag bor fortfarande på ett ställe där jag inte kan göra något med det heller. Jag älskar Grängesberg, det här är hem, men jag har lärt mig att det finns tusentals saker man inte kan göra här och som man kan göra på andra ställen.

Men ja. Så fort jag hittar in till Systemet och kan gå in på krogar med 20-års gräns så känns det nog bättre. Ett år äldre är helt enkelt inte speciellt användbart just idag. Bara något som sätter mig i obalans. Som att ha legat på en mörk hylla ett helt år, för att sedan vara repet i en intensiv dragkamp, i all vänlighet. För det finns inga förlorare. Det finns inget rätt och fel. Det finns bara en enda väg och det är framåt. Grejen är att jag inte tycker om att stressa.

Idag beställde jag tre böcker. Jag var nära att beställa Dante Allegris epos Den Gudomliga Komedin. Jag skulle gjort det. Senare på kvällen kom den nämligen upp i en konversation. Hade ju varit hur häftigt som helst att kunna säga "Den, ja. Den har jag beställt, kommer om några dagar."

Kan nöja mig med att säga "Den, ja. Har läst några av sångerna, han var fan grande, den där Dante." Men det gjorde jag inte.
Liksom, hade du tyckt om mig om jag gjort det?

20 år, och fortfarande med hjärtat som ryggrad.

Skriver jag någonsin en bok - eller någonting man kan tjäna pengar, berömmelse eller feel good-poäng på (SF räknas inte) - ska rubriken bli titeln.

Ska väl skriva ett sista blogginlägg innan det blir Paris Hiltons, Adrianos och min födelsedag. Den 17 februari. Ett helt okej datum i världen. I år infaller det på en tisdag och jag väntar besök från några riktigt fina vänner, som dessutom säger att de har en present till mig.

Jag kommer ihåg när jag fyllde tretton. Ganska strax därefter, om det inte till och med var samma dag, så åkte vi till Thailand. På Arlanda tävlade jag och min bror, i all vänskaplighet, om vem som kunde vara mest tonåring. Jag har för mig att jag vann - det föll ju sig liksom naturligt nu.

Arton var ju också stort. Fyllde på en lördag, men eftersom jag fyllde först av mina kompisar så kunde vi ju inte dra ut på krogen eller så. Vi var hemma istället och underhöll oss med FIFA och diverse.

Nu när jag imorgon kliver ur min tonåring som formades några mil norr om Stockholm, så kommer insidan fortfarande vara densamma. I slutändan är det alltid samma kärna.

Tonårstiden kommer aldrig igen, och det är bara att gå med på. Tid kan man inte styra över. Man kan knappt ens styra över sina egna känslor. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att behärska dem nu, det är bara att fortsätta gå.

Gå.

Gå till Wembley! Eduardos comeback var mogen att avnjutas, och visst smakade det fantastiskt.

Paolo Maldini har spelat 56 Milanoderbyn. Efter ikväll blir det inga fler. Jag undrar om fotbollsvärlden nånsin sett en större spelare. Karln har aldrig druckit en droppe alkohol. Han har vunnit allt som går att vinna. Han har gjort det i en och samma klubb, sitt hjärtas klubb. Han är 41 år gammal men håller fortfarande jämna steg med Zlatan. Han har åstadkommit mer än alla andra idag aktiva. Han är till och med lite större än livet, med sin lejonman och UNICEF-bindel kring vänster överarm. Även om han ikväll förlorade sitt sista derby som spelare.

In other news, Skins är fantastiskt.
Jag kommer skriva det efter varje avsnitt jag ser.

Jag sov lite längre än jag tänkt mig, men det blev bra ändå. Släkt och vänner kom och firade mig och gav mig presenter och pengar. Borde vara så oftare. Hur som helst så mår jag som en romare nu, efter att ha ätit en jävla massa - som vanligt vid dessa tillställningar.

Pengarna funderar jag på att blåsa i Stockholm. Det kan bli en jävla kväll.

Sen blev jag lite blödig också. Skulle verkligen vilja åka till exotiska platser, som USA och Hälsingland, och titta ut från de grenarna i släktträdet. Philly, Färila och allt vad det heter. Skulle ge ytterligare en dimension i mig.

Serietittandet blomstrar.
Är mitt inne i säsong tre av Lost. Jag fullkomligen älskar hur vad som helst kan hända i den serien.
Säsong åtta av Scrubs är över all förväntan. Kanske för att säsong sju var så tafatt. De verkar verkligen ha kunnat tänka till nu. Verkar bara som om det var Conan som inte led av författarstrejken.
Volym fyra av Heroes hade visst börjat, det hade jag totalt missat. Trodde man skulle få vänta till en bit in på våren innan man fick veta hur det skulle utveckla sig. Har avsnitt ett och två på lager.

Sen har jag börjat se Skins. Genial serie. Har tankat och sett allt på drygt två veckor. Tänk er en bergochdalbanefärd, fast det går bara neråt hela tiden. Och så har man druckit nåt som inte är vatten, eller något annat som gör grått till lila, grönt och rött.
Jag önskar mitt liv var lite mer så. Därför ska det ske nån gång inom en ganska snar framtid, medan man fortfarande kan älska sånt här med den delen av hjärtat som jag alltid hållit kopplad och inlåst.

Och sen radiotystnad.

Nu luffar månen vidare ut över himlen. Om den bodde i Sverige skulle den hamna i fängelse. Universum är en enda stor skog för hundrafemtio år sedan.

Jag har snart förbrukat mina tonår. De var helt okej. Riktigt bra, skulle man kunna säga. Efter ett tag, när jag bytt till gymnasiet och börjat jobba upp mod, följde jag alltid mitt hjärta och min magkänsla. Jag har aldrig gått fel sedan dess.

Och jag är glad över att jag inte är Sveriges största bloggare.

Vampire Weekend - Walcott.

Och där har bloggen för första gången i historien ett tvåsiffrigt antal läsare under ett dygn.

Grande...?

Sov tre timmar och åkte till Borlänge där de bedövade näsan och jag fick reda på att jag har en polyp (vill inte veta exakt vad det är) i den vänstra bihålan som ska behandlas med ett speciellt nässpray hårt i en månad och sedan mjukare i någon månad efter det och att mina tidigare aningar att lite vanligare nässpray inte biter alls var rätta och att jag ska tillbaka om tre månader igen, sen käkade jag och pappa, som tagit ledigt från jobbet några timmar, på Burger King och det var fantastiskt och sen drog vi hem med radion på och blickar mot det vykortslandskap som vi lever i, och när vi kommit till Ludvika bokade jag lite körlektioner på Mattias Trafikskola med Lennart om tre veckor och sen gick jag till Åhléns och vågade köpa gudomligt Elvital-schampoo eftersom den förra flaskan var slut och nu sitter jag här och har ätit en banan och ser fram som fan emot de närmaste veckorna med fotboll, tjugoårskalas och tjugoårsgrejer som att stasha upp med alkohol (HAHAHA VEM FÅR INTE FÖLJA MED IN PÅ SYSTEEEMET?), Bloc Party och kanske Popcirkus, vi vet inte än, och allmänt Sthlm tror jag väl.

Och det första som hände på Sjukhuset i Borlänge var att vi hörde en läkare säga något till en gammal man som svarade
"Ursäkta, vad sa du?", varpå läkaren sa, med högre röst den här gången:
"Vi ska ta och undersöka er hörsel nu."
"Jaha", sa den gamle mannen.
Det var kul.

Och en av de sakerna jag hann tänka på inatt när jag inte kunde sova var varför jag, eller Lalat, inte drog igång Rocky Rocastle-sången på Emirates. Här är en video som innehåller den, samt en Cashley-ramsa jag inte hört tidigare.

Trodde det gick någon italiensk match på TV. Det gjorde det inte. Tittade efter vad som faktiskt sändes runtom i kanalvärlden och fastnade för fotboll på Stade Velodrome, Marseille - Bordeaux. Hemmalaget trycker på. Det skjuts, och så får de hörna. Bollen landar vid bortre stolpen, någon skjuter över. På reprisen ser jag att det är Sylvain Wiltord.

Bara glada minnen glider in framför ögonen. Hur han var en del av det Arsenal som lockade mig över gränsen till en Fever Pitch-relation. Hur han sätter 1-0 mot United, borta, och säkrar ligaguldet 01/02. Wiltord's got plenty of pace! Mitt eget Anfield -89.

Det var bättre förr. Arsenal hade absolut ingenting att komma med mot Tottenham. Spela roll att vi var en man mindre i en timme. Våra spelare är inte tillräckligt bra nu. Det är framtiden som gäller. Presens är bara en parentes. En grundsten. Det är inte mycket till utsikt härifrån - det enda jag ser är slotten bakåt och framåt, där det dansas som på Camelot.

Marseille tar ledningen på självmål. Sånt är livet. Sådan är fotbollen.

Birros son ska heta Totti. Grande. Gifter jag mig med en fransyska tänker jag yrka på Thierry.

FANTASTISKT. Bara man ser Henrik Dorsin börjar man garva.

Men fy fan vad alla i Sverige måste sakna Kristian Luuk. Årets tävling känns oerhört hafsig och oorganiserad hittills.

Efter att ha studerat 5/6 av alla fotbollshalvlekar som ska ses idag börjar det bli lite drygt. Ingen av matcherna är speciellt intressant heller. Jag menar, Arsenal spelar ju imorgon. Noth London Derby. Match mot Tottenham. Och vi måste vinna efter vad som hände på Emirates.
Såg matchen på O'Learys, och efteråt kände jag för att vandalisera hela staden och sätta mig ned och gråta samtidigt. Gjorde ingetdera. Har istället hållit inne all Tottenhamavsky, och imorgon ska det fan ut.

Kom hem klockan 2 efter en härlig dag och kväll i Ludvika och två drömska timmar i Blötberget efter det, och hittade ett brev från Göteborgs Universitet, adresserat till mig. Hade nästan gett uppp hoppet om att jag på rätt sätt skickat in hemtentan för tre veckor sedan, men jag antar att det tar sin tid att rätta 80 tentor á 6-8 sidor.

Jag tänkte: ska jag öppna kuveret nu och få reda på resultatet, eller vänta till imorgon. Om jag väntat till morgonen hade jag inte kunnat somna på ett bra tag, och istället legat och tänkt och tänkt och lite oroat mig. Om jag öppnade det nu skulle jag antingen somna som bäst i världen eller med ett svart moln ovanför huvudet.
Jag tog för ett tag till min vidskepliga sida (den som alltid alltid alltid kommer fram vid straffsparkar - och den har nästan alltid rätt) och tänkte: jag har aldrig failat en kurs förut - men då har jag aldrig fått reda på resultatet onykter. Det talade för att det skulle stå U på pappret inuti. Det gjorde mig inte glad, så jag tänkte: fuck it. Min vidskeplighet spelar ingen roll. Jag öppnade, och högst upp till höger stod det "Sammanfattning: VG".

Jag kan fan göra vad jag vill. Bara jag vill det.
Idag vill jag ta det lugnt.

Och det ryktas om att vi får se lite Grotescohumor ikväll på Melodifestivalen.

Man ska fan stå på reklamskyltarna och skrika oändlig glädje åt tevekameran medan vakterna håller en tillbaka, och man ska fan göra det i England.
Satt igår och gjorde en lista oberoende av pengar var det vore mest kickass att bo. London vann så jävla hårt. Och inte bara för att jag skrev satte upp "Arsenal" som plus två gånger.
Sen idag kollade jag vad det kan kosta att hyra/dela en lägenhet i typ Zone 2. Arsenal, mer bestämt. Hittade en lägenhet att dela, där de gav ut följande preferenser:

"Ideal housemate would be easy going, sociable and happy to go for a drink in the evening."

Okej, det är kanske inte exakt jag, men det skulle kunna vara, har jag insett. Men framför allt: varför står det inte något liknande på en svensk sida, nånsin?
Idag är en sån där dag då jag tycker att fuck it, man borde ha en massa kul istället.
Ser fram emot fredag.

When you get what you want but not what you need?
Fuck it.
Andrei Arshavin ska måla blommor på cementväggarna och smälta all snö så vi kan känna doften av sommar och gräs igen.
Bättre tider är på väg. Våren har redan börjat i underjorden.

Det är som att sitta ensam med en flicka och hitta en motsträvig sida på allt som hänt, alla tecken som getts, och att trots allt inte våga.
Kan jag inte bara få kyssa dig, Andrei?

En dag så god som någon annan. Det var söndag och serie A-dag, men jag såg genom pintglas, ölmagar och Umbro och Adidas rakt in i a northern soul. Tyne-Wear-derbyt mellan Newcastle och Sunderland spelades 10 meter över marken, på en plan som lyft tillsammans med taket när 50 000 segertörstande goerdies spenderade stora delar av matchen med att bara stå upp och skrika för att på det enda sätt de kan sätta en hand på axeln på kroknande hemmaspelare.
De kroknade aldrig. Inga Insomnias på planen här, inte.

Men det räckte inte. 1-1 i en av de mest fantastiska, häpnadsväckande matcherna jag sett. Jag satt i soffan och lät fotbollens överväldigande hand vrida upp hastigheten på hjärtslagen - trots att matchen inte hade ett dugg med Arsenal att göra.

Derbyn är alltid bra. Speciellt när de är magiska.

Nu tittar jag på Pittsburgh Steelers som  tappat sin ganska säkra ledning i Super Bowl mot Arizona Cardinals.
I pausen mellan andra och tredje quartern, medan jag gjorde nattmackor, fick de in en scen på planen där Bruce Springsteen, The E-Street Band (Mark Pender!) och en enorm kör av silverklädda negrer drog av några låtar till storslagna fyrverkerier och publikens, som så klart klivit ned från sina åskådarplatser in på spelplanen, jubel. Men eftersom det är mitt i natten kan jag knappt ha något ljud på alls.

Hur som helst måste man beundra amerikanerna, hur de kan få plats med så mycket samtidigt. Jag ber dock för att ett fotbollsderby i England aldrig måste ha halvtidsunderhållning i form av liveband för att nå legendstatus.

The Airborne Toxic Event - Sometime Around Midnight.

Vi har alla ett hem. Trots att jag aldrig kommer bli svetsare på GIA och spela u-lagsturnering i fotbollshallen med byxor med vit målarfärg på, trots att jag inte drar ut på Stopet en lördagkväll och snackar med alla som står framför mig, trots att jag inte kan en enda av de där låtarna mina vänner vill köra på Rock Band, trots allt så är det ändå här jag somnar när jag inte vet varåt nästa steg är.

Jag har inte mycket gemensamt med de jag spelar bandy med till svetten lackar trots att mina bihålor håller på att ta död på mig, förutom att det här är hem för oss, och det var här vi lärde oss som småungar. Något vi inte kunnat ändra på, något som våra kloka föräldrar såg till. Och vi faller alla mer och mindre utanför ramen som är Grängesberg. Jag håller handen om Västra, om de gamla målstolparna på Majens United, mitt bland alla som är lika förvirrade och rädda, innerst inne, om de fick fundera på det, och även då skulle de kanske inte erkänna det men jag vet att det finns där, för dom är som jag, vi är som dig, och även dom somnar här ikväll.

Och imorgon ska dom till Grycksbo och spela match. Dom fortsatte. Jag slutade. Jag valde andra saker, men vi kan aldrig välja bort det som har hänt.

Editors - Open Up.