anautumninthecity

Nog för att jag älskar hela Sverige och allt som gör det här landet, så känns det som om att måttet snart är rågat. Jag sitter med tofflor och halsduk, dricker 20 droppar Echinagard varje timme, harklar med besvär upp slem från min hals som värker så att jag funderar på att skära av den och som för att avsluta mitt iskalla helvete så har jag inga värktabletter att tillgå. Jag är klen, och jag är svag och jag pallar inte med det här vädret utan konstgjord andning. Tänk så mycket skönare allt vore om man bara bodde på ett varmare ställe.

Jag skulle vilja skjuta en knarklangare och en korrumperad polis, och skickas av la familia till Sicilien under något år. Där skulle jag se på fotbollsmatcher som betyder så mycket så att folk dör, jag skulle äta alla tomater och all buffolamozzarella innan den hinner skickas till Norden, jag skulle vandra längs de kala kullarna och låta hjärtat vara utan kallbrand, jag skulle titta på havet och knappt komma ihåg hur Väsman såg ut, och jag skulle inte behöva bära två par strumpor samtidigt.

Det allra bästa är att jag tidigare idag insåg att jag kan bli vad jag vill.