anautumninthecity

Någon borde lansera en ny, förbättrad, uppdaterad, simplare, enklare, smidigare version av MSN Messenger nu!

Och någon - förslagsvis jag själv eller en doktor - borde ta hand om mig.

Hawns började snacka med mig igår. På YouTube, genom meddelandefunktionen. Grande. En absolut fantastisk människa och vän.

Så detta är med tanken hos dig, Hawns. Mange Schmidt - Jag talar ut. Grande.

Jag är Camille i Thérèse Raquin. (Jag är Laurent i Thérèse Raquin. Jag är Thérèse i Thérèse Raquin.) Jag känner en feber inom mig, på väg att bryta ut. Mina bihålor följer inte med mig till himlen när jag dör.

Editors - You Are Fading.

Att sänkas, att sjunka, att drunkna, ned i det kalla svarta havet av total otrygghet, där kylans härskarinna håller min hand och smeker min kind med fingrar av is, och jag önskar allt var varmare igen, att solen inte bara sken utan hettade upp varenda ben i kroppen till den grad att blodet kokade igen och hjärtat bara gick per automatik, utan ansträngning, som ett hjul bland blodkropparnas extas. Nu är jag konstant kall om händerna. Allt är så långt borta. Jag vill hem.

The Killers - A Dustland Fairytale.

Igår (som för övrigt var underbar), Day & Age. Idag, Prospekt's March. Fruktansvärt grande. Ladda ned den var helst du kan. Killers nya också, för den delen.

Men... Life In Technicolor II. I princip instrumental och avkortad version på Viva La Vida Or Death And All Of His Friends, som fullvärdig låt på Prospekt's March. Kan det bli för mycket av det goda? Inte i det här fallet. En låt som redan innehåller minnen och känslor, och som nu finns i uppdaterad upplaga. Att ta något hundraprocentigt och göra det hundrafemtioprocentigt. Att korsa mållinjen, bara för att fortsätta springa rakt in i armarna på en vän.

I can hear rain coming
Like a serenade of sound
Now my feet won't touch the ground

Coldplay - Life In Technicolor II.

Jag har blivit tidskräsen. Usch för föreläsningar klockan nio på morgonen. Att det var Dag Hedmans sista med oss höjde dock motivationen. Min första Universitetslärare. Och han är perfekt. Kunnig, kritisk, humoristisk, och så sätter jag mina pengar att han spenderat lång tid i Uppsala. Jag är helt klart pro dialakter med fäste i Stockholm eller norr om huvudstaden. Hur som helst, jag kommer att minnas Dag.

Klockan elva var vi färdiga. Det blev lite inspelade arior, lite exempel på fantastisk teatermekanik, och allmänt litteraturvetande. Stora Hörsalen är verkligen stor. Idag satt vi med perfekt uppsyn, dessutom. Men det är lite trångt. Men jag klarar mig. Men inte utan lite smärta.

Konsum öppnade på Avenyn. Vi gick dit, provsmakade en massa saker, och fick en varsin gul ros. Det var längesedan. Jag tog hem min och satte den - i avsaknad av vas - i en hushållspappersrulle på mitt köksbord (inget vatten inblandat alltså, den kommer att dö snart), som jag bara sekunderna tidigare städat av och med stolthet placerat ut min jul/Italien-duk jag tidigare under dagen inhandlat på Göfab, eller vad fan affären heter, fantastisk var den i alla fall, och med lätthet burit med mig hem i min London-påse, som är snygg men inte prålig, något ni kan verifiera om vi ses någon gång och jag bär den, för jag tänker inte ta kort på den och lägga ut, eller så gör jag det, men var vaksamma i alla fall!

I cirka en månad har jag diggat Human, Killers nya singel, och längtat som fan efter att deras nya album ska vara tillgänglöigt för nedladdning. Idag blev det tillgängligt för nedladdning. Jag laddade ned det direkt när jag kom hem. Eftersom mitt bredband inte tillåter mitt nedladdningssprogram att utöva sin excellens i allt för stor grad stängde jag av alla andra aktiviteter på datorn och satte mig för att läsa. Eftersom jag sovit 5 timmar inatt och det var mörkt ute och jag hade gått omkring i Göteborg hela dagen och letat efter böcker (köpte Fever Pitch <3 ) och jag läste en förbannat tråkig text i en förbannat tråkig men ganska allomfattande men framförallt svindyr antologi så somnade jag.

Vaknade i tid för att titta på Simpsons och fotboll á la Roy Keane - utan ljud. Holland var helt enkelt jättebra och Sverige var ganska bleka. Intressant match ändå. En ännu bättre match var Spanien - Chile. 3-0 blev det. Matchen spelades på El Madrigal, Villarreals hemmaplan, så jag blev extra glad när Real Madrid-nobbaren Santi Cazorla satte 3-0 i slutet av matchen. Sen gick alla mina kanaler över till att visa myrornas krig (olika avsnitt, dock), så då fick det vara nog. Nu sitter jag här och avrundar dagen med Killers och Coldplay. Grande.

Jag undrar varför det blir mer sällan nu för tiden. Det var en period där när fotboll betydde allt. Kulminerade i handskar med guldiga kanoner på och nätrassel. Jag lever fortfarande fullkomligt obekymrat på det. Är fortfarande hög. Eller låg kanske man ska säga. Tillbakalutad i en fåtölj med tofflor på fötterna och en filt kring axlarna och lyckorus genom kroppen, och det är mörkt i rummet men det är inget negativt för i mörkret kan jag se vad jag vill eftersom inget annat träder fram. Det är som sömn. En dröm.

Får detta konsekvenser? Nej, inte än. Jag häller upp en till kopp te och fortsätter njuta. Grande.

Sen skule jag vilja passa på att hylla min kurs: fy fan vad bra den är. Perfekt. Jag är en sån som undrar varför jag inte lägger mig tidigare när det är så skönt att bara somna om på morgonen, att ligga ned och inte göra någonting. Därför värdesätter jag mitt schema för den här kursen, som säger att varannan dag kan jag sova hur länge jag vill. Något jag förstås inte gör, men att få somna om och inte bry sig om tider som måste passas är skönt.

Får det konsekvenser? Nja. Jag ser Conan nästan varje kväll, vilket är fantastiskt. Egentligen har jag bara skjutit dygnet från tidigare år 1½-2 timmar framåt. För en som inte kan få nog av La Bamba och grabbarna är det en ynnest. Conan O'Brien, alltså. Frisyrhärskare, långbent, idol.

För varje Bloc Party-låt jag hör blir det bara mer och mer overkligt att de kommer till Sverige, på Stockholms tjugoårsdag, och att vi har biljetter. Planerar att bli hög igen.

I caught a glimpse, but its been forgotten
So here we are again
I made a vow, to carry you home... home

Bloc Party - So Here We Are.

Vi vilade i en halvtimme till märkliga TV-program och reklamer om försäkringsbyråer. Sen gick vi upp för den potentiellt livsfarliga trappan, lämnade rumsnyckeln och gav oss ut på promenad. Vad har området kring Tufnell Park att erbjuda? Inte så mycket, men allting är vackert i London. Vi kände dock till ett ställe som är speciellt vackert, så efter någon kilometers vanding i N7 tog vi sikte på N5.

Det är något speciellt att kliva av vid Arsenal. Här är det, mina drömmars drömmars mål, och jag sätter min förväntansfulla högerfot rätt in i det. Gångarna är byggda på ett märkligt sätt. Man vet inte om det lutar upp eller ned tillslut. Och det var mycket vackrare när hela väggarna var täckta med Arsenalmotiv. Men bara vetskapen räcker gott och väl för att en annan ska kunna falla på knä och tillbe trappan som leder upp mot himlen vilken sekund som helst.

Det är mäktigt. Tubekortet in, ut, passera, och så står man där. Arsenal. Mer än en klubb, Barça? Försök med mer än livet och Arsenal har en slogan som passar in.

Jag vet att Highbury ligger nordväst, förutsatt att jag är världens mittpunkt. Men det är tvärt om. Det är jag som står sydost om Highbury. Och jag vet att det bara är skalet kvar. Runtomkring är allt sig likt, dock. Det är fortfarande samma hus, samma gator och det ser helt enkelt likadant ut som första gången. Då visste jag inte exakt hur det skulle se ut, men så fort jag såg allt så var det som att titta i en spegel. Allt var så bekant. Som om det var meningen att det skulle bli vi.

För varje gång jag åker därifrån värker det bara mer och mer. 3-0 mot Wigan och till slut mår jag på riktigt bra igen (men det krävdes 2-1 mot United i lördags och London två dagar senare). En känsla i hjärtat säger åt mig att skita i allt och bara stanna här. I London North 5 finns allt som behövs: kärlek. Därför måste detta vara den bästa platsen på jorden. Gator där man går på kärlek, ser på kärlek, andas kärlek och tar på kärlek. Det här är Arsenal.

Imorgon vaknar jag i Göteborg och somnar i London. På något sätt ska en Ligacupmatch mot Wigan överträffa 2-1-segern över Man Utd. Jag tror det går. För i lördags satt jag på en pub. På tisdag kommer jag att vara mitt i Arsenalland, i NL5, på Emirates Stadium upper tier. Tillsammans med 60 000 andra som är av samma hjärta. Jävligt grande.

Que sera, sera
Whatever will be will be
We're going to Wemberley
Que sera, sera

Skrev ett halvt epos om Arsenal. Men som de förtjänade det. Jag blir så glad så jag hoppar på gatan och visar känslor inför främmande personer, herregud. Jag älskar kombinationen av alkohol och kärlek. På riktigt. När glädje, lycka, eufori, tro, hopp, kärlek, odödlighet och lättnad alla virvlar runt, dubbelt så snabbt som hjärtat, som i sin tur går på högvarv, i blodet genom hela kroppen, ut i alla muskler (nåja), och stannar inanför huden, de försvinner inte, de finns kvar och jag bara sitter ned och njuter av att världen vickat 10 grader åt rätt håll igen för idag stod så himla mycket på spel och vi kom ut genom elden, likt Dante, och fann det vi sökte i himlen, för just nu blir det inte bättre än så här men det gör ingenting för detta är perfekt.

Jag älskar fotboll och jag älskar Arsenal och jag är övertygad om att jag alltid kommer att göra det. Så, när vi gör något såhär fantastiskt då vill jag bara stänga in allt och spara det och inte leva på ett annat sätt. Med känslorna i blodet. Jag skulle kunna dö lycklig ikväll. Genuint lycklig. Det är det här jag lever för.

Kommer hem från en dag på universitetet och upptäcker att nej, Shakespear & Dolphin hade tydligen inga dubbelrum lediga. Istället hänvisas vi till ett hotell som vi tidigare testat boka dubbelrum på men som inte hade några lediga. Iskallt, legendariskt och katastrof. Får det gå till så här? Nu bokade jag och Lalat in oss (Hazuki tog singelrum på Ashlley Hotel, det som vi rekommenderades) på Queens Hotel, i LN7. Mycket närmare Arsenalland än Paddington. Något som är långt ifrån London i sig självt är Manchester, på alla möjliga sätt och vis. Det hindrar dock inte staden för att vara skådeplats för några av mina bästa fotbollsminnen.

Ruud van Nistelrooy missar straff på stopptid och häcklas ohämmat
Wayne Rooneys partner in crime, allt som oftast, mot Arsenal är holländare och heter Ruud van Nistelrooy. Han kallas Horseface och gör skäl för det öknamnet. Han är en bra målskytt som gjort många mål genom sin Unitedkarriär, och för det avskyr jag honom. När han sedan har en speltsil som påminner om en feg skorpions, så tycker man bara ännu mindre om honom. Minns speciellt när han försökte kapa benet på Ashley Cole. Sällan anade jag dock att han några år senare förtjänade varenda smäll han någonsin fått genom åren, och i framtiden ska få.

Hur som helst. United tog emot Arsenal under hösten 2004. Det stod 0-0 när klockan började närma sig 90 minuter, och domaren blåser straff för hemmalaget. Ruud kliver fram, medveten om att Man Utd kommer klättra förbi Arsenal i tabellen om han sätter straffen, och drar till bollen så hårt han kan, rätt i ribban och ut igen. Scenerna som följer är klassiska och jag skrattar av skadeglädje blandat med lycklig-glädje varenda gång jag ser det.

Saker och ting börjar närma sig. Bokade dubbelrum för mig och Lalat på hotellet med det eminenta namnet och i den eminenta stadsdelen i den eminenta staden: Shakespear & Dolphin Hotel, Paddington, London (baby, YEAH!). Fingrarna darrade, detta ska bli så fruktansvärt kul. I övrigt har jag bland annat legat på knä och tvättat golv i min lägenhet idag - med stolthet och envishet. Att ha något eget är vackert. Något som är mindre vackert är Wayne "Once a blue, always a blue" Rooney. Unitedminne nummer tre är det värsta av dem alla.

Rooney filmar till sig en straff och avslutar unbeaten-sviten
49 matcher. Det är rekord i antal ligamatcher i rad utan förlust i Engelska högstaligan. En hel säsong obesegrade. Det hade inte hänt på över ett århundrade. Arsenal var bäst i hela vida världen. Sen kom den femtionde matchen. Manchester United på bortaplan. Rooney filmar till sig en straff, Ruud van Nistelrooy sätter den, och sen gör Rooney 2-0 i slutet av matchen. Så hemskt, så orättvist. Så United.

Fan också. Hela gårdagen gick åt till att få den sämsta nattsömnen hittills (så värt det ändå), halvsova mig igenom tre timmar på universitetet, göra viktiga ärenden på stan, städa, läsa, se på Villarreal samt skriva matchrapport om Villarreal. Därför blev det aldrig något minnesblogginlägg. Nu är det två dagar kvar i alla fall, och ett gott minne den här gången.

Henry nickar in 2-1 på övertid
Det var vinter för det var snö ute, och mörkt, och jag hade redan fotbollsträningskläderna på mig. Arsenal mötte United på Emirates för första gången, och Rooney hade gett de jävlarna ledningen. van Persie kvitterade dock mot slutet, och bröt ett ben i foten samtidigt men märkte inte av det speciellt mycket utan spelade klart hela matchen. Vart har du tagit vägen, Rockin Robin?

På övertid hamnar bollen hos Eboué ute på högerkanten. Mannen som aldrig har fel, väggar med Rosicky och drog in ett inlägg. Thierry Henry backade bort från Vidic, satte skallen till bollen och jag kan inte se det nog många gånger. Jag saknar dig så, TH14.

Arsenal har gått lite segt på senare tid. Efter 4-4 mot Tottenham bubblade alla förväntningar på den här säsongen jag hade upp till ytan, redo att försvinna. Efter 1-2 mot Stoke dog de. Men det finns chans till återbäring nu för en tröstlös gooner. På lördag möter vi Manchester United, som jag ställer på samma nivå som Hitler. Innan dess spelas också en jämförelsevis totalt betydeleslös match mot Fenerbahce. Men, en seger mot Man Utd och allt dåtida och framtida för en ganska lång stund är förlåtet. För att bygga på stämningen kommer jag att kort presentera mina värsta samt bästa United-minnen i en liten blogg-serie. Ett i taget.

United säkrar ligatiteln samma dag som Leksand åker ur Elitserien
Så här i efterhand tror jag att den där söndagen våren 2000 lade grunden till mitt hat. Jag grät mig till sömns den kvällen hos farmor och farfar, och precis som Barcelona för den där finalen i Paris, så finns det ingen gräns för hur mycket payback och vedergällningar jag kan åtnjuta.

Ärligt talat var väl Arsenal aldrig i närheten av ligatiteln när den säsongen väl summerades, men det finns alltid hopp (även om det är att skjuta sig i huvudet), och det är det sista som överger en. När det är definitivt klart att något man väntat på länge inte kommer att bli av den här gången heller, då är det jobbigt. Kombinationen med Magnus Svenssons tårar från LIF:s omklädningsrum var vad som krävdes för att de djupaste såren hittills skulle skapas.

Det har tagit längre tid att åka från Grängesberg till Ludvika, känns det som. Tåget till Göteborg flöt fram över det fasta vattnet och hållplatserna uppenbarade sig konstant. Jag vet varför. Jag var trött. Tåget gick tidigt, jag kände nämligen att jag ville närvara vid introduktionen av den tredje kursen som utgör 25% av Litteraturvetenskap: Grundkurs.

Jag var trött. Såg ett avsnitt Heroes, som jag med framgång tankat så fort jag fick tillgång till en redig lina, mellan Gränges och Hallsberg. Halvsov till X&Y från Hallsberg till Centralstationen. Det är magiskt. Att inte tänka, bara lyssna, drömma litet grand samtidigt som ögonlocken stänger ute allt annat. Titta upp ibland, se ett tomt säte, eller ett nytt ansikte, och dyka ner igen. Knäppa rocken och rätta till halsduken ovanpå t-shirten, polon, tröjan och uppskatta varenda celsius mot kroppen. Magiskt.

Sen planerade jag en del. Ska bland annat till slut, efter tre och ett halvt år på SF, få stycka United i en införrapport. Rent allmänt älskar jag min Villarrealredaktion.

Den här helgen går mot slutet. Idag har jag sett Serie A och nördat och snackat och FM:at med Ludvikas bästa vårdbiträde. Allt har varit lager på lager av mjukiskläder på själen. Jag behöver så många jag kan få, nu när det blir vinter. I somras åkte de av. When you showed me myself I became someone else. Nu är jag på väg i fel riktning igen. Fast det heter ju inte fel eller dåligt. Det heter annorlunda.

Den här helgen går mot slutet. Det har varit fantastiskt, samtidigt som jag börjat fundera seriöst på saker jag tidigare tagit för givet. Dåliga känslor. Det bådar inte gott för framtiden. Eller så är det precis vad det gör. Mycket beror nog på hur Arsenal spelar. Hur det än blir så är det annorlunda i början.

Om åtta dagar åker jag till England (London baby, yeah!). Där ska jag bunkra upp med träningsbyxor och IFK-tröjor så det räcker för i alla fall två år. Bara ifall att.

Den här helgen är officiellt över. Nu ska jag drömma.

En massa kvällar som betyder något, har det blivit. Först helvetet, sen tenta, sen Brask, sen RISK. Det är fantastiskt att ha något att göra, speciellt när det är tillsammans med folk jag tycker om.

Det är alltid lika magiskt i Grangärde. Natthimlen är klar. Den här gången missade jag dock stjärnfallet, men det visar sig att önskningarna ändå bara är pysslingguld. Vi tog whacko-spökbilder med Rasmus kamera; ömsom skrattade, ömsom satt stumma av häpnad till South Park; och skrattade lite mer till Snatch. Innan dess hade undertecknad kammat hem RISK i en historisk första seger. Hela Asien, jag var stolt.

Och det var nytt i Ludvika. Fantastiskt mysig lägenhet, Rasmus. Synd bara att jag är en sån mes och drog hem med sista bussen. Fick i alla fall sagt lite av det jag ville säga.

Innan Grangärde idag såg jag Arsenal spela som ett par gummistövlar. Förluster mot Stoke och Hull. Även ni icke-intresserade förstår att det inte hör till vanligheterna. Den här säsongen kan gå och gömma sig någonstans och aldrig mera se dagens ljus. Jag vill fan vinna någon gång.