anautumninthecity

Efter tre veckor av i stort sett ensamhet, tre veckor av nya upptäckter, tre veckor av att bara titta på, tre veckor av sökandet efter en lite uppfräschad identitet, så var jag på ett tåg hem. Mitt tåg, min rutt la i sista växeln, brände det sista krutet och rullade med trötta vagnar in i Grängesberg söderifrån. Kent spelade i freestylen, Jocke Berg sjöng bara för mig om det jag lämnade i blind vision.

En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst

Tårar, ja. Trodde aldrig att jag skulle gråta för Grängesberg, men när tåget rullade in och jag tittade upp mot den plats där jag gick med någon annans hjärta i handen och ställde mig den retoriska frågan, halvt ironiskt och halvt seriöst, hur jag kan lämna allt det här, och tänkte på vad som varit och vad som blivit, så växte sentimentaliteten som cancer från hjärtat och föste fram en tår som fuktade vardera öga. Det var ett av de större ögonblicken.

Sen på kvällen drack vi öl, gick på Stopet, blev fulla, vissa av oss ned- och utkastade, skrattade åt transor och frågade oss själva i dimman om Alice, who the fuck is Alice?

Grängesberg tills jag dör.