anautumninthecity

Jag är en sån där människa som om jag levt för 150 år sedan i den amerikanska södern hade varit snäll mot mina afrikanska slavar. Behandlat dem som vänner. Gett dem förmåner. De skulle känna glädje för att de hamnat hos den tillsynes enda godhjärtade människan inom flera hundratusentals hektar. De skulle med glädje plocka bomull tills ryggarna värkte och svetten tillslut nådde jorden efter att ha vandrat längs hela den stekheta kroppen, för de visste att de hade det så himla mycket bättre än alla andra.

Idag köpte jag mig en negerslav.

En billig en. Ståtlig hals och bastant bröstkorg. En med många strängar på sin lyra - ty det var en svart gitarr.

Nu upphör liknelserna vid slavar, jag vill nämligen inte sätta märkliga bilder framför ögonen på er.

Jag visste inte hur mycket mina fingrar hade saknat nylonsträngarnas spänst och klang. De vita konturerna längs med hela kroppen utgör gränslandet där mörk mystik koncentrerats i päronform, skyddad från omvärldens vardagliga sorger och problem. Där inne ryms en hel värld med andra länder. En strand och en solnedgång, och trånandet och drömmen om att en dag få krypa in där med någon och aldrig titta tillbaka.

Jag har fått övergå till att älska saker igen, och detta är sannerligen en kär pjäs.