anautumninthecity

Hundrade och sista inlägget på den här bloggen, skrivs hos Bräzzkmusss. Bröderna Lejonhjärta går på teven, friden råder, och om några timmar dricks 2009 in.

Gott nytt år på er alla. An Autumn In The City går i graven.

Grande.

Det har varit ett fantastiskt år. Högbergsskolan, London, Litteraturvetenskap, Fotbolls-EM, Studenten, Sommaren, Göteborg, Glasvegas, Subcampeones, Fritzl... 2008 satte ribban högt.

Tog på mig lite kläder och bytte Gilmore Girls och V.Ä.R.M.E. mot 10 minusgrader och nattsvart.

Gick runt på Västra och varvade A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss) med 808's & Heartbreaks. Det passade bra. Jag har kommit att avguda den ena och vara allmänt fascinerad av den andra.

Det var riktigt kallt och jag hade min lite för stora Kina-rock på mig. Men Gud vad vackert det är här på natten. Allt som syns är ljusen från husen, Grängesbergs varma inre.

Koka upp vatten, häll i en stor kopp, placera en påse PG's te i koppen med vatten, lägg i 2 sockerbitar, häll i kanske 10 cl mjölk.
Vänta 5 minuter eller lite till.
Häll i lite konjak eller whiskey och ta ur påsen. Rör om och blanda, så klart. Drick medan natten är svart och snön skulle gnistra om det fanns ens det minsta ljus.

För att jag kan och behöver så postar jag ett till inlägg.

Ah damn it. Jag har upptäckt att Gilmore Girls är my kind of show. Jag tänker inte gå in på detaljer, det skulle bli för mycket, men det är en oerhört söt serie.

Och så jävla bra att Jay "Homer" Simpson fått chansen att sätta sina goonerlabbar runt en penna och signa ett långtidskontrakt med Arsenal. Karln har varit en favorit ända sedan jag för några år sedan läste att han är född i Tottenham och/men uppvuxen som Arsenalfan, har spelat i klubben hela sin karriär, och tja... jag läste det hela på hans stenhårda MySpace-sida.

Sen såg jag Jay göra sina första mål för Arsenals a-lag på plats, på Emirates, mot Wigan i Ligacupen. Blev så oerhört glad, för han skulle nog inte få så många fler chanser i a-laget, och detta var jävligt stort. Nu är han officiellt en del av vår framtid.
Fuck yeah.

James Allan med de obligatoriska absolut ultracoola solglasögonen, och en gitarr, sittandes på golvet.
Fuck yeah.
Glasvegas - Geraldine.

Sällan får An Autumn In The City en ny fräkne på näsan under förmiddagen. Men nu händer det i alla fall.

Läkartid. Halv nio imorse fick jag träffa en läkare. Det var trevligt. Hon hade bott i Haga. Men det är inte det viktiga. Jag har påbörjat en liten resa mot hyfsad hälsa. Start i Grängesberg idag, vidare i framtiden via röntgen i Ludvika och specialist i Falun/Borlänge. Skönt. Grande.

Sen ska vi väl ha en riktigt lång mening också, som någon slags kontrast mot det lapidariska stycket nyss, en mening där jag kan berätta att Planet Earth på BBC HD ta mig fan är det bästa som producerats på TV, ty de bilder man får se och den info man kan ta in är smått överväldigande, lite som att kliva in på Emirates Stadium och se hur stort det är och känna att det här finns och det här är världen.

Och i eftermiddag ska jag, tillsammans med Kim, våldgästa Seb. Hoppas jag.

Som 10 000 sekunder och 1 sekund samtidigt har den här dagen känts som. Jag vankade efter en väldigt dålig natts sömn i Göteborg, och ska nu avsluta den i en riktig säng för första gången det här jullovet. Min egen säng, i mitt gamla rum. Med Arsenal som tittar ned på en. Postern där Reyes, Pires, Bergkamp och Henry kramas, och Fabregas syns som ett suddigare ansikte i bakgrunden. Dåtid och framtid.

Jag själv är mitt emellan tid just nu.

På... äh, okej, jag har helt glömt bort vilka veckodagar som hör till vilka datum. Den 30:e ska jag ha svarat ja på antagningsbeskedet från Dalarnas Högskola om jag ska möta våren i Falun, av alla städer. Vår, Dalarnas, residensstad. Staden som Göteborg skamlöst kopierat gatunamn ifrån, staden där det inte tar 5 timmar, utan 1 timme, att åka hem en lördag och se Arsenal spela på en 40 tumsskärm i en HD-kanal och äta mat som väcker insomnade smaklökar på tungan till liv och dansande glädje igen.

För att jag vill meet you on the road and blame it all upon a rush of blood to the head. Coldplay - A Rush Of Blood To The Head

 

Ned till Göteborg, länsa lägenheten, städa lägenheten, sova på Sankt Jörgens Hotell, åka de 5 timmarna hem.

Nu ska det fan bäras in i det här huset också.

Men det får vänta. Faktiskt. Nu ska jag se Arsenal och OH OH TONY ADAMS återkomst till.. ehm, Arsenals hemmaplan. Det kommer bli grande.

För att jag insåg att jag ligger på 90 blogginlägg, så vill jag bestämt uppnå 100 innan det här året är slut. Därför kommer här Glasvegas - Flowers And Football Tops, för att igår påminde mig.

Det var ett tag sedan nu.

Jag har sett en strimma ljus, i ett rum så mörkt så du kan inte förstå, från det lilla fönstret som gränsar mot det höga taket.

Och Dalarna - kärlek är närhet.

Snart är året och därmed hösten i storstan slut. Som ett antiklimax fortsätter det hela två veckor in på 2009. Jag skaffar nog en ny blogg vid 1 januari ändå - en med ett mindre tidsbestämt namn.
Nog för att An Autumn In The City är jävligt grande.

En storslagen vy närmade jag mig
med nedslagen blick
och hjärtslagen stegrades till den grad
att utslagen på mina kinder lyste så röda att jag bestämde mig
för att jag inte kan fortsätta på
min inslagna väg.

Cold Case, alltså. Med lätthet den mest smärtsamma och rörande och därmed fantastiska serien som går på svensk tv.

-You're my girl and I love you.
-How would you like to love me forever?
-Yes. Ok.

Och så släpper de ratten, håller om varandra och låter bilen köra över broräcket och ned i vattnet.

Tänk att stå där, med 11 män framför sig, inställda på att följa ens instruktioner inför ögonen på tiotusentals på plats och miljontals på tv.
Tänk att stå där, och bara några meter bort ha en människa som - i all vänlighet - ibland - vill undergräva ens drömmar för en stund.
Tänk att stå där, och se två stolta dresser på det mest civiliserade sätt med både hjärta och hjärna slåss om en boll laddad med alla känslor i världen.
Tänk att stå där, att ha jobbat i flera år för att stå där, och uppleva en liten del i det som gör världens största folkfest, och tillsammans med 11 andra som man valt ut vara en del av världens största.
Tänk att stå där och titta på.
Tänk att stå där och dondera, och avgöra.
Tänk att stå där och byta en blick som säger respekt, tillfällig avsky och lite rädsla, med den där andra personen.
Tänk att stå där och analysera, behålla lugnt, svämma över och känna glädjeexplotioner genom hela kroppen.
Tänk att stå där och vara stolt.
Tänk att stå där och förlora, och spela oavgjort.
Tänk att stå där, på Emirates konstgräs till avbytarbåsunderlag med en röd slips längs bröstet och titta Mourinho i ögonen och vinna.

Dag Hedman svepte in som en frisk fläkt från sommarhav och fällde ett regn över oss.

Jag var nummer 34. Jag klarade den tredje och näst sista tentan utan att ha läst en enda rad i facklitteraturböckerna. Ibland undrar jag seriöst hur bra jag skulle lyckas om jag faktiskt la ner hela min själ i något arbete. Än så länge ger jag bara den jag älskar min fulla uppmärksamhet. Det är därför jag sitter och letar obskyra streams till fotbollsmatcher om veckorna, eller lägger knappt en hundralapp på inträde och öl på O'Learys åt gången.

Idag såg jag en julshow som inte är värdig mina ord (än). När tillfälle ges ska jag filma det hela med min digitalkamera.
Grande Göteborg.

Hade i uppgift att läsa tre kapitel ur "Odysseus" av James Joyce.
Det första verkade helt normalt, förutom några få märkliga, vad som torde vara, tillbakablickar mitt i allt.
Det andra skrevs på ett kort och kortfattat sätt, i det närmaste lapidarisk stil (fast 100 år tidigare).
Det tredje var bokens sista och bestod av 40 sidor. Jag hann fem meningar innan jag slogs av att det är något mystiskt med det här upplägget. Lyfte blicken, skummade igenom och insåg att ingen av kapitlets två första sidor innehöll en enda punkt, kommatecken eller pausstreck. Dessutom försökte inte ens Joyce göra det på ett bra sätt. Jag klarade av de två första sidorna, vända blad, såg att de två följande var i samma stil, bläddrade igenom bokens sista skälvande kapitel och konstaterade att detta är ett 40 sidor långt kapitel utan pauser, skriven på ett undermåligt språk. Jag klarade totalt fyra sidor innan jag gav upp i frustration över att ha gått mentalt rakt in i en återvändsgränd (fullklottrad med random ord).

Proust var något annat. Jag förstår din fascination, Birro.

För övrigt kan jag tillbringa dygnets timmar på ett nästan normalt sätt igen. Tillägg: svinont i halsen på grund av alla bakterier som vill ned dit. Men bara när jag vaknar.
Win.

Såg J.M.G. Le Clézio tala idag på SVT. Han gjorde intryck. Inte undra på att han vann Nobelpriset i litteratur.

Gud vad jag ska läsa böcker jag själv valt efter den här terminen. Jag ska göra det i Dalarna. Där träden inte vill en illa. Där IFK Grängesberg ska spela mot Ludvika FK i två obegripligt viktiga derbyn. Välkommen till fyran, suckers!
Ända sedan jag var liten har jag drömt om den dagen IFK och LFK möter varandra. Men mer om det en annan gång, i en annan blogg.

Gamla fina Messina.
Vad blev det av dig?

Sicilien är så långt ifrån Sverige som det går. Det är varmt, det är exotiskt, det är maffia, det är god mat, det är svallande hett blod, det är som det alltid har varit, utan nymodigheter. Jag fascineras. Jag tycker om.

Fotbollsplanen är Världens ansikte för mig. Det är utsidan. Allt som rör sig där inne; folket, kulturen, vattnet, vindarna, tankarna. Fotboll är ett bra sätt att se allt. Inbillar jag mig i alla fall. Och så ofta får jag bekräftelse.

Som när FC Messina går bankrutt 1996, går ihop med en annan klubb från staden för att undvika att börja om från den absoluta botten, tar sig från Serie D till Serie A på 8 år, för första gången sedan 1965, via grusplaner och otaliga nya derbyn, och i Serie A fortsätter Arturo Di Napoli att göra mål med sin vänsterfot och få sicilianarna att rusa mot nätet och gubbarna i svart rock och hatt vid mållinjen att springa några meter in på planen för att fira att vi är här, vi betyder någonting, vi syns och vi är stolta över att visa upp det som är Messina.

Vart tog du vägen sen?
Jävla ekonomi.
Nu harvar Messina återigen i Serie D, och den här gången går det inte ens bra. Med Italiens vackraste arena är man värd ett bättre öde än ett publiksnitt lägre än IFK Grängesbergs.

 

KANYE WEST och SETH MACFARLANE hos CONAN O'BRIEN.
GRANDE.

----------

"Welcome to the Willow Foundation, a national charity that provides special days for seriously ill 16 to 40 year olds."

Så står det på the Willow Foundations hemsida och förklarar väl ganska väl vad det hela handlar om. Nu kör de en kampanj - "Stars On Canvas 2008" - där de låter kända personer måla fina teckningar, som senare säljs på auktion för att inbringa pengar. Här är några av de vackra bidragen.




Jepp, det står "C. Fabregas". Vår alldeles egen fantastiska katalanska Goonerkapten har bidragit med en glad sol.




Matt Damon, den i vanliga fall ganska gråa personen men fantastiska skådespelaren, visar att han i alla fall har halva hjärtat på rätt ställe.




...för att sedan sätta de resterande femtio procenten som en Bergkamp-passning i djupled.




Sen kan jag ju bara inte låta bli att ta med ur-Goonern Perry Groves mästerverk.

Obs, alla målningar här har blivit "enhanced by Julie-Anne Gilburt".
----------

Och vi slutar som vi började, med KANYE WEST.

En vecka nu. En vecka av en totalt uppochnedvänd värld.

En vecka av ett totalt havererat bihålesystem. Nu ska jag ge mig på mitt livs största fiende.

Jag drar mig för att sova. Är rädd. Sömnprocessen har blivit till ett helvete, och jag har bara mina bihålor att skylla.

I över ett år nu har jag hostat upp slem ur halsen, tvingats till att känna hur det smakar i munnen, och spottat ut det. Och med i över ett år menar jag varenda dag i över ett år. Inga undantag. Sommar som vinter. Höst som vår. Solsken som regn. Varenda dag.

I vanliga fall brukar bakterierna som startar i bihålorna försöka ta sig ut genom näsan. För min del är det lite annorlunda. De skippar den delen och söker sig istället rakt nedåt, mot magen, via halsen. Läkarna har tyckt att jag ska köra på nässpray. Jag brukar även använda slemlösande brustabletter. Det är bara temporärt, så klart.

Ibland dyker det upp något som kryddar min konstanta "förkylning" lite extra. Feber, riktig förkylning, influensa. Något som ställer upp den sköra varelse som är mitt imunförsvar i huvudregionen, pepprar det fullt med kulhål, och bara låter det rämna. När det går så långt att jag nu för andra gången på fyra dagar bestämt mig för att skita i att sova i natt, bara för att det är så himla jobbigt.

För det första så tillbringar jag den första timmen med att bara böja mig över sängen och spotta, utan att vara i närheten av att kunna somna. När så John Blund tillslut kommer och dunkar mig i huvudet, ja då är det några timmar av icke-medvetande. Sköna, värdesatta timmar. Men sen när jag vaknar. Ingen har ju kunnat göra sig av med slemmet, så det har till viss del fastnat som tuggummi under ett bord i halsen, dels agerar det cement i hela huvudet. Det är ett allmänt helvete att vakna, alltså.

När jag flyttar hem till Dalarna ska jag tvinga (mordhot, kanske) någon doktor till att ta reda på vad fan problemet egentligen är. Sen ska jag tvinga dem (pengar, kanske) till att göra något kirurgiskt ingrepp för att rätta till det. Jag är övertygad om att det är enda sättet.

Fungerar inte detta... hoppas jag att de har något annat bra svar. Annars flyttar jag till Afrika. Seriöst.

Och det är nu Arsenal kliver in i mitt liv och sprider ljus. 2-1 mot Chelsea, på Stamford Bridge, det är grande. Håller humöret uppe.

Samtidigt.

Envoi, utan större sammanhang.

It won't come again,
cause love is the end