Jag sa aldrig att jag var modig



Det har varit en märklig och härlig helg. Träffade morfar och hans respektive, vi åt på Avenyn (så jävla lyx) och jag visade det som hittills får räknas som mitt Göteborg. Tre sekunder efter att vi klivit av bussen vid Hinnebäcksgatan hörde vi ett skott från skogsområdet. Vandrar älgarna så här långt söderut?

Där morfar försvann tog min gode kurskamrat vid. Vi hade tänkt dricka oss glada för att sedan gå på någon klubb eller spelning inne i city. Vi hade det småtrevligt, bara vi två. Kursaren var DJ bland mina CD-skivor, och vi sjöng lite tillbakahållet på Bob Dylan och Elvis. Genier. Sedan började det hela gå utför. Jag anklagades för att dricka "som en liten asiatisk tjej" samt "en kristen homosexuell liten flicka", men det var inte jag som somnade i badrummet fram emot tolv, kan jag säga. Det blev alltså ingen utgång. Istället hade jag kanske den bästa musikupplevelsen tillsammans med min dator hittills. Det var Ulf Lundell, Coldplay, Joel Alme, Editors och en massa andra vanvettigt sentimentala låtar. Jag låg på golvet (jag ville ligga ned, och soffan var upptagen) med skithög volym strömmandes ut de små datorhögtalarna, och lät den hårda verkligheten blandas med en berusningsro och tankar på fina ord.

Jag somnade en stund i min fåtölj. Vaknade och såg solen gå upp. Det var första gången sedan morgonen den 6 juni i år som jag aktivt sett solen gå upp. Det var fantastiskt, hänförande, förtrollande och hjärtskärande. Jag gick och la mig i min säng istället.

Några timmar senare kom så dagen vars soluppgång jag redan skådat. Den höll en Murphys på O'Learys som lunch, i princip, och jag kände hur nära gränsen till livet man kan vara utan att riktigt behöva bry sig. Bara se kondensen på andra sidan glasrutan. Här inne är det varmt än så länge.

Jag rekommenderar er att läsa En herrgårdssägen, av Selma Lagerlöf. Ni som inte tycker att ovanstående är rent patetiskt, alltså.

Jag ser inte ut som ett fotbollsfan och dricker som en liten flicka av något slag, men mitt hjärta klappar för the Gunners och all annan kärlek.

Kommentarer
Postat av: Rasmus

Jag dricker varesig som en hårdrockare eller fotbollsfantast, men mitt hjärta brinner både för den hårdare musiken samt för the gunners. Inget fel i det :)

2008-09-23 @ 18:07:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0