Varför även Juventus är kärlek
Hemmet har öppnat sina portar igen. Man har städat och gjort fint medan vi utforskat andra delar av världen. Och liksom alla andra gånger har vi gett oss ut på en resa, och redan efter de första timmarna längtat tillbaka. Tillbaka till en fåtölj som alltid är lika bekväm, ett soffbord som man inte ens lägger märke till nuförtiden, ett leende från mamma och pappa som säger att det inte finns några bekymmer. Hem ljuva hem. Igår sparkade Serie A igång. Grande!
Och alla tavlor var lika vackra som förra gången, maten utsökt och lagad med kärlek och jag kunde somna med ett varmt täcke runt hjärtat. Marassi hade lugnat hela mig med en berättelse om Sampdoria, bella Sampdoria, mot mästarna Inter. Utanför fönstret lunkade världen vidare i Serie A-tempo.
Varför Tyskland är bra
Ibland ser man raketer i skyn. De exploderar och ger ifrån sig ett nästan oförklarligt vackert färgskimmer, långt därborta någonstans i den mörka natten. För drygt ett år sedan sögs jag obönhörligen in i en av de där raketerna. Det var sommar, men det var svart ute. Jag hade knappt börjat upptäcka riktig musik, egentligen. Tidigare hade det inte varit en sådan big deal. Let's All Laugh At Tottenham skickade mig en låt över MSN. Jag drog på den direkt. Inte sedan det ögonblicket har jag blivit så ullplyst, som av en raket, i en raket. Det magiska bandet hette Editors, och låten som manglade min hjärna - jag bara satt och lätt mina hjärnceller masseras med sten - var Munich.
Idag är jag Editorsfreak, bland annat, och musik har blivit nästan lika viktigt som fotboll. Ikväll går filmen Munich på teve. Ok, den har ingenting med låten att göra, men en del folk har påstått det, med grund att både låten släpptes och filmen visades på bio nästan samtidigt. Jag kom i alla fall att tänka på Låten med stort L. Den är bara grande.
Jag har alltid kännt att Munich är värd några alldeles egna rader.
"Håll tillgodo" med en alternativ musikvideo.
Varför bärbar dator är perfektion
Bärbar dator är perfektion.
Idag när jag vandrade längs Avenyn med den ståtliga Poseidon som mål frågade en kille på gatan mig om jag ville betala 20 kronor till BRIS, och i gengäld få kasta några ägg på en annan person, som i gog andra gått med på att vara föremålet för äggkastningen, hoppas jag. Det var kul och jag började skratta, men jag vet med mig att jag är en dålig kastare (seriöst, det var min anledning) så det blev inget.
Istället gick jag vidare mot Götaplatsen, och efter cirka 20 minuters irrande hittade jag till Studenternas Hus där kolorna var framlagda och broschyrerna sorterade, ty det pågår inskrivning i respektive studentkår. Jag var jättenervös och svettades och hade för mycket att bära på, men tillslut tror jag att både jag och GU var nöjda.
Fick förresten två av alla de fina broschyrerna. En där det stod att jag är inbjuden till kick off-fest 18 september. On stage: Looptroop Rockers, Ceasars, Britta Persson och Florence Valentin. En påminnelse om varför detta kan bli en underbart härlig autumn in the city.
Och visst ja, på vägen nedför Avenyn, mot O'Learys, som jag inte hittade, efter alltihopa, så sprang där en man i vit kanindräkt.
Varför tevereklam är bra och dåligt
Reklam på teve kan vara något fantastiskt. Egentligen finns det ingen anledning till att hata reklam som så många gör idag. Utan reklam: SVT hela dagen. Reklampengar ger kanaler och program. När det sedan dyker upp fantastiskt roliga reklamer som den här OLW-reklamen i Monty Python-stil ("Nu måste du ju dela med dig") eller Schweppes reklam där mannen tävlar i dressyr på en tjurrygg. Det är så kul så jag skrattar rakt ut.
Hursomhelst, när jag försökte leta reda på gamla goda roliga reklamer på YouTube snubblade jag över ett klipp från bortglömda, magiska Småstjärnorna. Trots alla nya reklampengar skulle jag vilja påstå att det gjordes mycket bättre underhållningsprogram förr. Småstjärnorna, liksom. Barn som är roliga och mimar. Grande.
Hursomhelst, när jag försökte leta reda på gamla goda roliga reklamer på YouTube snubblade jag över ett klipp från bortglömda, magiska Småstjärnorna. Trots alla nya reklampengar skulle jag vilja påstå att det gjordes mycket bättre underhållningsprogram förr. Småstjärnorna, liksom. Barn som är roliga och mimar. Grande.
Varför jag gör detta
Nej, jag kände inte trycket att eftersom alla andra gör det så ska jag också skaffa en blogg. Inte alls. Jag känner en omänsklig mängd tryck just nu, sant, men inte det från kompisar på min svaga bloggpunkt. Då kan man fråga sig varför jag börjar skriva för omvärlden ändå. Det finns få anledningar.
För det första: när jag klev in i vardagsrummet i min fantastiska tvåa på Hisingen och såg ut över bilarna, bussarna och skogen fick jag en uppenbarelse. Förmodligen inte från Gud, men en uppenbarelse. Jag ska skriva om vad som händer här. När min själsfrände och trogne internetföljeslagare som jag nu bor väldigt mycket närmare men fortfarande lite för långt ifrån rapporterade att han skaffat en blogg lite senare på dagen, då stod det hela klart för mig. För det andra hade kommit via sms.
Jag har i dagarna flyttat till Tuve, Göteborg, en liten, hemtrevlig, lugn, kärvänlig, naturskön, farthinderfylld kommun med nästan 11 000 invånare. Elva tusen. Det är ungefär tre gånger fler personer än de som bodde i min förra stad. Och jag vägrar kalla det by. Världen är större här, och det är världen jag kommer att skriva om. Saker som händer som inte hade hänt där hemma. Och så klart onödiga saker som inte har med så mycket att göra, förutom att de vecker mina känslor på något sätt.
An autumn in the city. Detta är framför allt för Skåne, kanske Småland också, och möjligtvis Stockholm.
