anautumninthecity

Det har varit en underbar dag i Göteborg. Solen och vinden masserade växelvis min hud. Vi fikade på Café Tintin (jag såg inte att de erbjöd whiskey. Riktigt, riktigt illa) och jag tittade ut över de gamla, ståtliga byggnaderna som jag föreställer mig hyser hundratals historier om pojkar, tjejer, män och kvinnor som försökt få sina liv och förhoppningar att gå ihop i denna stora stad. (Utläggning: alla ni som säger att "nej, inte ens Stockholm är en storstad", jag utmanar er att hitta på ett uttryck för städer så små som Grängesberg). Det var hur som helst en smått sagolik vy, inte för att den är vackrast i Götet, men bara det att det för mitt synfält låg ett stort hyreshus där borta någonstans, bortom grönska, och i periferin reste det sig, som sagt, stora byggnader och det doftade av sallad och smakade apelsinjuice.

När jag kom hem, efter viss möda, det visade sig vara fel på både trafiksituationen och sedemera själva bussen, struntade jag i att gå in i trapphuset. Solen lyste och jag hade tagit av mig till skjorta. Satte mig i gräset istället och läste hälften av den litteratur vi ska ha tillgodohållit oss till imorgon. Det blev för varmt med långbyxor. Det blev för varmt med strumpor och skor. Det blev uppkavlat till shorts och barfota i det lite väl långa gröna gräset. Mamma ringde och jag bestämde mig för att åka hem även den här helgen, för att fira henne och återse vissa delar av min själ. Jag tänkte för mig själv att det här är en fantastisk dag i Göteborg.

Sen fick jag för mig att utöka mitt Killers-lyssnande från bara Human till allt, och mina sinnen kapitulerade. Don't shoot me Santa Claus. Nä, jag skojade bara. Skjut mig lite i hjärnan, tack. Cause this river is wild.