anautumninthecity

Jag är så oändligt glad att vi ballade ur vid varje möjliga tillfälle under sista året på gymnasiet. Blev nyss påmind om en sjuk sak som jag glömt bort. Den har mig veterligen inte fått någon uppmärksamhet på Bilddagboken, så därför förärar jag den en egen notis här på bloggen.

Vi älskade vår Samhällskunskap- och Filosofilärare, tillika klassföreståndare. Han hade ett kort namn och en oändlig vishet, och var tankspridd likt en gammal professor, fastän han bara var... ja, hur gammal var han egentligen? Under en samhällskunskapslektion ställda jag och min bänkgranne oss den frågan. Vi bestämde oss för att - allt medan vår käre lärare höll i lektionen - samla in en lista på troliga åldersförslag från klassen. Vi vände uppochned på ett papper, skrev ned ett årtal var, det år vi gissade att han var född, rubricerade pappret med "Gissa Jans ålder!" och började sprida listan i klassrummet. Tillslut fick vi tillbaka den med alla möjliga och omöjliga årtal skrivna på, räckte upp en hand och förklarade hela situationen och frågade när han var född. Jag tror Jan innerst inne gillade det hela, men han verkade lite förvirrad och besviken just då. Hursomhelst såkommer jag inte ihåg när han var född. Och tur är väl det. Detta var för bra för att inte upprepas någon gång.