anautumninthecity

När jag var liten var jag en snäll pojke. Jag minns knappt att jag ens någon gång hamnade i ett regelrätt - för att vara barn - slagsmål med min bror. Bara skällde och tyckte att världen var orättvis mot en som bara barn kan.

Alla kompisar bråkade, i varierande tid och olika kaliber. Jag förstod aldrig varför. Trodde att själva kompisinnebörden bestod av att man inte slogs med varandra. Nej, att slåss var till för idioter på teve, eller andra sidan skolgården. Jag har alltid älskat det lugn som kan uppstå när man bara kan vara lite resonlig. Redan som åttaåring. Lugn var skönt, då fanns det tid för eftertanke och att kunna andas in hela världen, atom för atom.

Idag satt jag och hörde gamla, visa, en gång i tiden och kanske fortfarande idoliserade människor berätta om sina ungdomseskapader, om hur man var tvungen att slåss för att helt enkelt inte bli nedslagen själv. Jag antar att man måste gilla det händelsevakuum som uppstår när man står utanför för att just kunna stå utanför. Titta på. Varva ned. Som ett omvänt svart hål där allt ljus speglas tillbaka istället och får mig själv att se ut som den ängel jag känner mig som, svävande där uppe utan några andra planer än att vilja väl.

Min pappa var likadan som jag, fast smartare och modigare. Hursomhelst ska jag också en dag sitta i ett stort hus och titta ut över alla människor som älskar en, sjunga "Ja må hon leva" för min fru och lägga mig i rimlig tid för att kunna gå upp till jobbet nästa dag och rädda världen. Det enda som alltid kommer behövas är kärlek och en liten pojkes naivitet.

Tack, Marcus Birro, för att du är så jävla grande. Detta är för dig och mig. Antonello Venditti feat. Stadio Olimpico - Roma Roma.