anautumninthecity

Det var vinter, vi körde bil. Jag satt som alltid som passagerare.

Dagen hade bara hunnit med några få glada visor innan natten sänkte sig som ett täcke, stoppat med drömmar och mystik, över södra Dalarna.

Det var min skiva som spelades i bilen.
 
Jag hade klarat Cambridge och nästan rakat av mig allt hår på huvudet. Riktigt så modig var jag inte.

Vi hade spelat RISK under kvällen, det var därför vi satt i bilen nu. Hade lämnat en i SMB och en i LA.

Bilen var underbar. En problemlösare som vidgade vyer och fick mig att intensivt vilja stanna tiden medan vi släppte loss på något halt underlag och svävade fritt mellan alla hinder.

Helt plötsligt en framtidsvision. Bilen skenade och fastnade. Vi grävde fram den ur snön med våra bara händer. Klockan var mitt i natten och det gick tillslut.

Den sista biten gick jag hem. Natten fanns där, mörkare och underbarare än någonsin. Bara snön som virvlade runt och ibland bestämde sig för att testa mitt nya kortklippta hår hördes. Det, och rösten i mitt huvud som återigen ville stanna tiden.

Men det går inte. Med X&Y kommer jag tillbaka i alla fall. Coldplay - White Shadows.