anautumninthecity

Det finns inte mycket utrymme för att få älska Italien och hela Italien här i Sverige - och dessutom ha mage nog att ställa sig bland alla skrikande anglofiler och sjunga sin egen vackra kärlekssång till passion, till Cassano, till ett havererat maktsystem, till gråa arenor med färgsprakande invånare, till Neapels kaos, till en Gazzetta på en piazza bland myller och liv och passion och ett havererat maktsystem och... hur allt bara går ihop i en enda vacker cirkel kantad med olivblad. Jag avgudar en man som försökte. Som inte ryggade tillbaka när den där specialinriktade xenofobin bildade en halvmåne och hotade med de hårda vokalerna. Grande Marcus Birro, som jag numera alltid kommer att kalla honom, försökte stå emot.

Jag vill inbilla mig att jag slöt upp. Hjälpte till när de slog. Men det var nog mest bara själsligen, tyvärr. Jag skulle kunna skickat beundrar-PM efter varje blogginlägg - oh, den där bloggen som nu sett dagens sista ljus och tvingats tillbaka in i den blinda natten - idioterna vann tillslut - men jag gjorde det bara tre gånger. Önskar att jag haft vett nog att låta Grande Birro få veta vilken stjärna han var och fortfarande är.

Italien. Och känslor. Och fotboll. Blandat i världens bästa och finhackande mixer. Och utbrett över ett vitlöksrostat lantbröd, serverat på en taverna med fotbollströjor på väggarna. Jag älskade den där bloggen, den var allt jag önskade att jag vågade och kunde vara. Hjärta och smärta. Glädjetårar och sorgetårar. 1-0 och 0-1. Kärlek. Det vackraste som någonsin funnits på internet.

Vila i frid, vila i himlen, vila på Stadio Olimpico i Rom. Vilar för alltid i mitt hjärta. Grazie per tutti, Grande Marcus Birro.