anautumninthecity

Idag hade jag fem minuter på mig att gå från sängen till busshållsplatsen. En ack så förrädisk Freudiansk feltryckning på väckarklockan var orsaken till detta. Jag tänkte att oj vad lång tid det var till klockan blev halv tio, men det visade sig att när jag väl tittade till de små digitala siffrorna så var klockan tolv. Jag blir alltid lika förvirrad efter att ha försovit mig, och det här var inget undantag. Hann klä på mig och plocka ihop allt jag skulle ha med i alla fall. Essensiellt.

I helgen var den riktiga, svinbra fotbollen tillbaka igen. På tisdag tar den ett steg till på trappan mot Gud och himlen. Champions League. De allra bästa lagen reser runt i Europa och spelar mot varandra. Det är som Eurovision Song Contest, fast Kent istället för Linda Bengtzing. Alla olika kulturer som visar upp sig och slåss mot ett och samma mål. Allt med den mörka kvällen som bakgrund. Människorna som tar några timmars mindre sömn den här natten för att stötta sina representanter. Grande.

Och att se det tillsammans med en skara människor jag aldrig träffat men ändå redan nu vet har så stora delar av hjärtat gemensamt med.

I Ditt Ansikte har sina sjukt roliga stunder. Säsong 2, tack.