anautumninthecity

Det finns 10 sorters människor - de som förstår sig på binärt språk och de som inte gör det.

Jag vet inte vilken jag hör till, egentligen, men jag är säker på att jag älskar datorer. Ett brett ämne, minst sagt. Trots att de är så omänskliga rymmer de många drömmar.

Efter att ha läst en artikel av Roma-red. på SF där författaren ansåg att det vore värt att testa 4-3-1-2 med Aquilani (fyi så är jag lite kär i honom) som ständigt löpande offensiv mittfältare, och Brighi, De Rossi och Pizarro bakom honom (samt Vucinic och Totti på topp), som kur mot Romas otroligt dåliga trend, kände jag hur nånting rann över i hjärnan, ned mot hjärtat, och ut i hela kroppen och kunde inte längre stå emot mina fotbollstörstande (blir ju bara cirka 3 matcher i veckan nu för tiden) sinnen, så jag gick till bokhyllan (singularis) och hämtade Championship Manager 01/02 - it's the most important game of your life, som omslaget säger.

Jag kände minnena från ett helt fotbollsfanatiskt liv snudda vid ytan (det är så sällan jag spelar CM nu när FM börjat bli så sjukt bra), ty CM har gått hand i hand med mig genom åren. Jag tog upp en save med Brescia, som jag påbörjade för kanske 3 år sedan, och lirat lite då och då, när versionen tillät. Innan jag stängde av hann jag med första matchen på vårsäsongen 05/06. Bachini återkomstade och Zaccardo debuterade, och Siena piskades med 2-0 på Artemio Franchi. Efter sju raka förluster på bortamark kom så en seger. Jag skyller mitt skrala facit på 5 nya spelare i ideal-startelvan inför säsongen, varav de flesta dessutom är icke-italienare. Men jag är tålmodig. Vi ska ut i Europa, Brescia och jag. Men det ser ut att bli en sjätte säsong, minst, innan det målet är avklarat.

Aaaaaaaaaaaaah. Vad skulle jag göra utan fotboll?