anautumninthecity

Han använder inte ens ord. Låter mig själv hitta på, känna av.

Jag svarar inte honom. Inte ens i tanken. Varför skulle jag? Han är död sedan länge. Lever någon annanstans nu, där han inte kan höra mig hur högt jag än skriker att detta är det vackraste som satts till papper för piano. Så jag låter bli.

Jag säger ingenting, och Chopins musik ljuder. Jag tänker, och maskineriet kan stoppas med ett knapptryck. Vi kompletterar varandra, för varandra, Chopin och jag. Han får vara alla vackra ljud som jag önskar det gick att själv släppa fram. Jag kan vara mannen som fladdrar förbi i ögonvrån. Statisten. Någon annan än jag själv som trots detta ovidkommande faktum ändå fyller en funktion i världsalltet.

Hela natten lång spelar han för mig. Substitut. Deus ex machina.

Och idag bestämde jag mig för att resa till London i typ november, för att hälsa på min ungdomskärlek. Vi är gifta, men bor i olika länder. Än så länge fungerar det hur bra som helst.