anautumninthecity

Jag bor på kanten, i en förort nere i backen. Något litet i alla sina glesa kvadratmeter. Husen som inte riktigt når varandra, cementerade i marken. Det är här jag bor. Mitt i drömmen, det vakna är där borta någonstans, bortom träden, vars löv är det enda som dör här. Vi andra går i ovisshet med en kant att ta hänsyn till. Jag väntar på att tiden tiden ska komma med ett signerat baseballträ och slå mig rätt över huvudet, ruska om där inne. Få mig att falla förbi den där varningsskylten som moget i svart på vitt säger att efter detta finns ingen återvändo.

Låt mig blicka tillbaka. Tillbaka på de gula löven som täcker gränsen, trots detta kunde jag inte korsa den själv. Ett slag. Jag har min sjukförsäkring. Jag har förberett mig. Kom, tid.

(Spot on, förresten. Gissa hur jag kände mig.)

¤ ¤ ¤

Som kontrast får ni läsa mina efter-Partille-och-Humanisten-och-Pustervik-tankar också.

En sekund är var femte sekund
En bro lutar både uppåt och nedåt samtidigt

Musik kan aldrig spelas för högt, bara om det är nära örat

Mina öron är kalla och mina ögon glöder
En soffa blir en säng
En dröm blir ord

Säten befolkas av virvelvindar
Asfalten är svartast, fortfarande med enorma inslag av vitt

Min hjärna håller hjärnceller redo att bytas ut mot nya, eller inga alls

Lyft blicken från koman
Vackra flickor står nära

Snett sittandes med knäna mot livet
Var i helvete kommer ringarna ifrån
Att färdas är att glömma