anautumninthecity

Söndagar är fotbollsdagar. Med tanke på jämförelsevis skralt kanalutbud är La Liga den liga jag kan följa nu för tiden. 17, 19, 21 går det matcher. Det stora problemet är att jag börjat fästa mig ordentligt vid Villarreal. Rakt igenom fantastiskt lag där ett årskort kostar hälften av vad någon av de kängor som Metro rekommenderar som höstens viktigaste plagg gör. Eller, lika mycket som en biljett till en Arsenalligamatch via någon researrangör.

Nu går det riktigt bra för Villarreal. Andraplats i La Liga. Därför måste jag på riktigt börja bry mig om hur de andra storlagen presterar. Det är då livet blir lite jobbigare. Förut var det bara kul om Barça eller Real Madrid förlorade, nu är det viktigt. Och bra lag vinner ofta matcher, teve visar ofta bra lag (eller populära lag, rättare sagt) och därför är jag fast med en känsla av besvikelse så fort något av ligautmanarna tar ledningen. Då försvinner den stora meningen med att titta på matchen.

Det är därför jag aldrig tänker tillåta mig att skaffa ett ordentligt favoritlag i Italien. Fotboll för 100% nöjes skull är regelrätt underhållning. En varm känsla i hjärtat, en känsla av hem. En känsla av vackra målningar vart jag än vänder mig. En känsla av darrande fingrar i någon annans hand. En känsla av varma fötter på ett golv som aldrig, aldrig kommer att ge vika.

Ikväll såg jag Bridget Jones dagbok. Skönt. Allt borde utspela sig i London.

-Wait a minute, nice boys don't kiss like that.
-Oh yes they fucking do.