anautumninthecity

Jag kan knappt förstå vad som försegick ikväll. Mål på mål på mål, till inget ljud alls. Natten börjar tidigare medan luften blir kallare och bussarna går mer sällan, liksom folken på dem syns klarare mitt emellan alla tomma blåa säten. Gud hjälpte mig på traven när planeringen var ofullständig, femmans spårvagn i perfekt synkronisering med buss sjutton. Mål på mål på mål medan färden gick mot centrum, regnet låg i luften och O'Learys några meter framåt. Människor jag aldrig kommer känna och ett lag jag redan älskar, på monitor utan ljud, det spelar ingen roll. Ramsey satte fem - två, sju mål och sjunde himlen. Än är dock pärleporten stängd för mig, lika bra det, ty vem skulle annars läsa Chaucer och sova i min säng? Experimentiell tid tackar jag för.

...eller, vilket vore ännu värre, han kanske blir poet. Och det är ju både obotligt och smittosamt.