anautumninthecity

Man vet att världen är till för även en själv när Robert Perlskog i princip citerar en i direktsändning. Jag log.
Dock inte lika mycket som åt när Arsenal vann med 3-1. Och när United förlorade med 2-0. Och när Chelsea förlorade/Suprs vann med 1-0. St. Totteringham's Day närmar sig. Även ligaguldet börjar skymta borta i horisonten, om jag tar på mig glasögonen.

Nu ska jag läsa Nick Hornby och sova. Gott.

Tänkte bara passa på att skriva lite om en av mina största, mest rotade fotbollshjältar, från en tid då Eurogoals på Eurosport alltid alltid alltid gick före allt annat 1830 på måndagar. Mål från belgiska, franska, holländska, tyska och ibland engelska, italienska, spanska och portugisiska ligan. Jag var typ elva, och detta var himlen. Så mycket roligare än Championship-matcherna som gick på TV4. Minns att jag faktiskt somnade, mitt på dagen, till en Crystal Palace-match förut.

Hur som helst, den franska ligan var roligast (min fascination av la France var min första riktiga utlandskärlek) och laget som var i ropet var Nantes. De var vackert gula, och de vann ligan där ett år. Och de hade en absolut störtcool målvakt. Mickaël Landreau hade inte bara ett jättefranskt namn utan han var en fantastiskt originell och samtidigt sympatisk karaktär.

Som sjuttonåring gjorde han sin första hela säsong i Nantes (detta var förvisso ett par år innan jag upptäckte fotbollens magi, närmare bestämt 1996) och var sedan dess ordinarie. Han var helt enkelt ung, häftig, skitbra, hade ett bra namn, och när jag framför vår projektor (det var inte fancy, utan helt enkelt ända sättet vi kunde se på teve) bevittnade räddningen i videon här nere så visste jag att den här killen är speciell och kommer för alltid vara en av mina största fotbollshjältar. Han gläntade lite mer på dörren in till vad som kom att bli det mest fascinerande som finns för mig och många miljoner andra.

I lördags tog Primavera min hand. En lätt beröring bara. För en kort stund. Ändå ett löfte om något större än snö innanför skorna och den tjockaste rocken och en sol som syns men inte känns och en hals som smärtar och centimetertjock is på trappsteg av sten och att inte kunna se havet som böljar och svartvitt.

Gick på en nya gator och gamla tråkiga gator och minnesvärda gator. Jag minns dem.
Och jag gick på gatorna. Mitt i dem. Det är så man går. Det är så man går när stjärnor som inte ens syns ser på, och det är så man går när man är hemmastad.
Ludvika är stads-Manchester United, men Arsenal har vunnit ligan på Old Trafford också. Och City är inget hemskt lag. De är tvärt om ljusblåa, som Lazio, som en stad där man tar det lugnt trots att allt skulle kunna gå så mycket fortare.

Alla ljus nu kommer från maskiner. Det är inget som brinner. Bara lyser, som en Las Vegas-skylt. Vegas, baby.
Tacka vet jag vår och liv och riktiga blommor och sol som bränner i nacken.

Men säg det mynt som inte har två sidor. Maps - When You Leave.

Allora, Raw Comedy Club ikväll.
* Martin Soneby använder Ludvika som random ortsnamn.
* Thomas Järvheden inleder med att skämta om barnporr.
* Thimmie Englund sitter i publiken - och filmas konstant.

Nick Hornby.
* Han har skrivit Fever Pitch.
* Han har skrivit Slam.
Jag tror att han skrivit de båda bara för mig. Han kan alltså se in i framtiden, förutom att vara den bästa författaren någonsin. Eller så är det det som gör honom bäst. Måste hur som helst bara nämna två av huvudkaraktären i Slams skolkamrater: Robbie Brady och Ryan Briggs. Mannen är som sagt bäst.

Det är party imorgon så idag har jag tagit det lugnt som fan och mest försökt få ned musik som inte är tillräckligt känd.
Adele är tillräckligt känd. För att jag försökt känna mig till så gott jag kan hur man spelar den på piano; Adele - Hometown Glory.

 



Imorgon blir det lite mer åt You Love Her Coz She's Dead - Superheroes-hållet.

Jag var helt övertygad om att vi skulle förlora. Vi hade spelat som Tottenham hela matchen och inte lyckats med någonting, och det enda som räddade oss var att Roma var lika usla. Ändå hade de fått in 1-0 på ett märkligt kollektivt försvarsmisstag.

Det var inte förrän Eduardo brände Arsenals öppningsstraff och Pizarro dundrat in Romas och det stod 1-0 efter första straffomgången på ett kokande Olimpico och jag var så inställd på en förlust att jag knappt brydde mig som jag bestämde mig för att fan, detta håller inte. Jag, och med mig laget, kan inte bara ge upp. Skickade "Fuck it. Nu tar vi dom." till Lampis och efter det jobbade jag upp pulsen till smärtgränsen. Det var inte svårt gjort.

Hade suttit med min Goonerkollega pappa och svurit åt hur usla vi var matchen igenom - och jag är inte den som klagar i vanliga fall. När Max Tonetto steg fram för att slå Romas åttonde straff blundade jag. Liksom, tidigare hade jag bara tittat, hållit händerna i diverse positioner nära ansiktet, och det hade bara funkat första gången. Bestämde mig därför för att prova något nytt och på så sätt vända Romas strafflycka.
Jag blundade.
"Japp, han missar, vi är vidare!" säger min far och en fontän av känslor skjuter från magen och exploderar i huvudet. En klassisk kväll, vi har slagit Roma på straffar i deras egen borg. Jag och pappa försöker oss på en high five, men mina armar bara skakar och fingrarna är ännu värre, så efter att ha misslyckats klamrar jag mig helt enkelt fast i hans hand.
Jag älskar att se fotboll med min far, vi tänker rätt lika, uppskattar samma saker när det kommer till det gröna fältets schack.

Att vi båda bara har Arsenal för fotbollshjärtat gör det ju inte sämre. Och det var inte direkt han som fick mig att älska Arsenal. När jag tänker på det vet jag inte hur det kom sig egentligen. Det föll sig naturligt bara. Solklart. Och det var längesedan. Till och med så att det gått mer än halva mitt supporterskap nu utan att vi vunnit någonting. För varje steg närmare den där Champions League-pokalen är det en liten dröm som inte slår in, utan öppnar upp sig på stjärnhimlen.

Ikväll är det en viktig match. Arsenal ska genrepa på finalstadion inför den stora finalen i maj.
Match mot Roma utan några av sina bästaste och viktigaste spelare. 1-0 sedan första mötet. Turhalsduken (tre matcher; WBA live 2006, dagen då den köptes; Chelsea i december för två år sedan, när Cesc saxar ned Cole i sista matchmomentet; och Milan på bortaplan, även det förra säsongen, en match som vi helt enkelt inte fick förlora; tre vinster) sparas till ett farligare och livsviktigare tillfälle.

På samma ämne: igår såg jag två matcher samtidigt igen (vem sa att män inte kan göra två saker samtidigt?). Pool gjorde processen kort med Real, och Villarreal som gjorde processen lång med Panathinaikos. Det var 0-0 i halvtid i Grekland, ett resultat som skulle ta Pana vidare, när jag går ned i källaren, kliver med ansiktet rakt in i en spindeltråd, hämtar upp min San Miguel-cerveza, säger till Gud att kraften och symboliken i att jag nu dricker detta spanska öl ska helhjärtat riktas åt Villarreal, och inte Real Madrid. De båda spelade ju som sagt samtidigt.

Villarreal, el submarino amarillo, den gula u-båten, reser sig likt bubblorna i ölen och gör 1-0 relativt omgående genom Ibagaza - ett avslut som bara en argentinare kan få in. Sen släpper de förvisso till 1-1, men bara några minuter senare pangar LLOREEEEENTE LLOREEEENTE in 2-1, och nu måste grekerna göra 2 mål för att gå vidare. Villarreal håller ut, San Miguel och Gud worked their magic, och efter detta måste jag till systemet igen innan kvartsfinalerna.

Förutsatt att Villarreal inte lottas mot Arsenal igen.
Det var lite jobbigt då och kommer vara jobbigare nu.

Och nu: Special 1 TV. Fotbollsnörderi och det roligaste som finns.

Den här veckan har jag tvingats upp tidigt. Som att ha flyttat till Brasilien helt plötsligt och inte vant sig vid den lilla, men ändå märkbara tidsskillnaden, så har det kännts. Tidsskillnader är fantastiska. Spenderade de första dagarna i Kina med att sova 10, 2, 9, 4 och till slut landa på cirka 8 timmar per natt. Men staden som faktiskt hade en fullt godkänd luft att andas under OS  är en annan historia.

Körde idag, och åt sedan stora mackor med Rasmus på arbetarfiket Engel. När jag skulle med bussen hem failade jag.
Klev in på stationen, gick till avgång nummer 3, kollade teveskärmen. Tio över skulle bussen gå, som väntat. När klockan var tretton över ett så tittade jag upp på skärmen igen. Nästa buss avgår tio över två. Merda. Hade jag sett fel? Går bussen egentligen fem över ett och inte tio över? Besviken gick jag ut mot tågen för att se om det gick något mot Grängesberg snart, men övergav den idén innan jag ens hunnit kolla efter. Vandrade sen genom skjutdörrarna och det lilla utrymmet mellan "tågstationen" och "busstationen", och när jag kommer ut ser jag hur buss 47 mot Grängesberg med avgångstid 1310, något försenad, kastar sig in i trafikens ostoppbara ström. Perfekt tajming, tänker jag.

Eftersom jag inte har någon tid att passa egentligen sms:ar jag Räzi som bjuder upp mig och jag tar några skutthopp på vägen, för det finns inget annat att göra än att skratta åt att jag i precis rätt ögonblick lämnade terminalen, och kom ut igen i precis rätt ögonblick för att se bussen försvinna, och att jag på grund av detta missöde skulle få chansen att spela FM snabbare än väntat, och det i allra bäst sällskap.

Tottenham - Arsenal

1-0 Obeki 6'
1-1 Bartley 51'
1-2 Emmanuel-Thomas 90'
1-3 Murphy 93'

'Nuff said.

Han är bara för grande, Birro. Grande Birro. I slutet av det här debattprogrammet med Ekdal så tar han upp ett stort foto av Giuseppe Mascara (inramat (vackert inramat! (som de ramade in saker när flärd var inne))) och berättar om hans magiska mål mot Palermo, och om hur Mascara var mobbad som liten unge i en grym Siciliansk hamnstad, men att hans mobbares barn nu kommer motta honom som den romerska Gud han är när han och hela Catania återvände hem efter 4-0 mot derbyrivalen Palermo.

Jag ska inte citera allt Grande Birro sa, vart han ville komma med att ta upp Mascara, men bara att han gjorde det var fantastiskt. Sverige behöver lite mer Italien.

Här är årets mäktigaste mål.

Ibland älskar jag trots allt att bo där jag bor. I NLT idag kunde man läsa om hur Ludvikapolitikerna försökt fuska sig till en nedläggning av högstadiet i Grängesberg, samt gamla, fantastiska Stallbackens skola här på Västra. Sossarna använde en beräkning på hur mycket elevantalet kommer minska de tio närmaste åren i Ludvika kommun som grund för att sätta in sin dödsstöt på Grängesberg. Beräkningen hävdade att elevantalet skulle minska med 1 100 elever de tio närmaste åren, en minsking med över 40%. De hade gjort alltihopa i ett Exceldokument.

Nu har en Gränges-sosse räknat manuellt, för hand, med hjärnan och beräknat att kommunen haft fel på 701 elever. I själva verket är den beräknade minskningen 399 pers. Och bara 18 mindre på Parkskolans högstadie i Gränges.

Kommunen: exceldokument. -1 100.
Gränges-sossen: för hand. -399.
De båda har använt sig av samma källor.

Och även om minskningen hade varit tre gånger så stor så är det ändå inte försvarbart att lägga ned högstadiet i Grängesberg och skicka alla till Ludvikaskolor istället. Det handlar helt enkelt inte om pengar, utan om ett strategiskt val att inte göra Grängesberg till den minst attraktiva staden i Sverige. För folk som aldrig varit här, förstås. Om man växt upp bland lavarna vet man att det inte finns ett mer hjärtligt ställe i hela världen.

Så. Avgå alla inblandade i årtiondets största svek mot oss.

We tell lies to our parents he hide in their rooms, we bury our secrets in the garden, of course we could never make this love last, I said of course we could never make this love last, the only love we know is love for ourselves, we bury our secrets in the garden

Den här helgen var som att spela oavgjort hemma mot Liverpool fast man vet att man skulle vunnit matchen om det bara fanns lite mer rättvisa, lite mer karma, här i världen. Om man haft lite mer tur.

Arsenal vägrar göra mål och spelar 0-0 mot Fulham. IFK Grängesbergs damlag förlorar kvartsfinal på straffar (efter att ha haft en nick i ribban i den sista sekunden av matchen) och Villarreal tappar 2-0 till 2-2 mot Betis. United vinner mot Tottenham på straffar och vart man än vänder sig kommer man få läsa "första steget mot en kvadruppel".

Men ändå. Den här helgen gav ändå en poäng. Om man ser till allt var det OK.
Nästa vecka ska jag övningsköra.
Jag vill bo i en stad där man klarar sig hur bra som helst utan bil.

"The way Sir Bobby Robson tells it, Vic Buckingham, his manager at West Brom back in the 1950s, would instruct his Brylcreemed dazzlers before games: 'Look, I don't want us to go la-di-dah-di-dah with the ball. I want to go la-di-dah-di-dah-BONK!'"

För fan i helvete, Gunners, ska det vara så jävla svårt? BONK!

Och så ibland känner jag för att bara sätta mig ned. Luta ryggen mot något hårt och huvudet mot något ännu hårdare. Vara det mjukaste som finns i rummet, så att alla toner, efter att ha lämnat ett osynligt avtryck på väggarna, studsar och susar in i mig till slut, precis som Armageddon på Worms, de bara slår ned överallt, och några av dem skjuter gånggärnen på mina inre byggställningar i kras, så att allt rasar. Nedåt. Innåt. Ett dovt skrammel, som om det hände tio meter nedanför. I underjorden.

Säg att inget är fel idag. Säg det till mig. Skriv det med osynligt bläck så jag måste hälla citronjuice över det och titta mot en lampa, så jag hinner hoppas och sen slås omkull av de himmelska orden, och landa mjukt igen.

Delphic - Counterpoint.

Inte ens när jag skriver om konserter, slängkyssar och Systembolaget hamnar jag på blogg.se:s förargelseväckande startsida.
Fortsätt så.

Vad som hände igår: jag drog hem med ett eftermiddagståg, och Lampan drog också han iväg med ett eftermiddagståg, som dock gick lite tidigare än mitt. Så jag avslutade den här carefree moneywise resan med att gå in på Pressbyrån och köpa Coca Cola, Kexchoklad och en Guardian (trots att det är den godaste chokladen som finns så ska jag aldrig mera köpa en Marabou Daim, bara för det heliga i det hela).

Guardian underhöll mig i drygt två timmar. Läste allt om gårdagens (tisdagens) Champions League och FA Cup. Sedan läste jag allt inför kvällens (onsdagens) Champions League. England > Sverige.

Kom hem, hämtade på Schell ut tre böcker jag beställt.

Tittade på fotboll och det fjärde sista avsnittet av Conan O'Brien. Han frös in The Masturbating Bear i karbonit, likt Han Solo i Star Wars, eftersom byråkrati säger att The Masturbating Bear inte är okej att visas på teve på den tid Conans Tonight Show kommer att sändas, och då tänkte Conan frysa in honom för att om hundra år tinas upp i en värld som är redo för en masturberande björn.
 Men sen kom Prinsessan Leia in på scenen och fritog The Masturbating Bear, som blev jagad genom halva New York innan han till slut hamnade på en båt tillsammans med Leia, och ingen vet nu om The Masturbating Bear kommer att medverka i framtida Tonight Show, eller Late Night Show, eller någon annan Show.

Sen somnade jag och nu är det Tors dag.

Det hade gått två minuter eller så, sen föreslog Lampis att jag skulle in på Systemet och köpa lite bira. Lysande idé. Tog en hundralapp och körde en mix av känt och okänt, mörkt och ljust. Kände mig lite lost - första gången ju - och nervös vid kassan sen. Men det var som att handla lite bröd och yoghurt på ICA. Exakt likadant. Ty efter att jag betalat och fyllt påsarna och var på väg ut så slog det mig. Jag visade aldrig legg. Fail och surt. Jag var ju till slut tillräckligt gammal för att handla här, och så behöver de inte verifiering? Dålig stil.

Nåväl. Hos Lampan blev det Hull - Tottenham, Skins, Bloc Party och allmänt softande. Allt till de ljuva smakerna av öl och PG's.

When tuesday comes. Konsertdag. Vi vaknade, läste DN, lyssnade musik och käkade. Vapiano är ett italienskt ställe som skyltar med att de serverar italienskt delikatessvatten så som Aqua Panna och San Pellegrino. Ett sånt ställe tilltalar mig. Det var ett sällan skådat effektivt system med kort, olika matköer och live-beaktande av kockarnas sköna arbete.

Efter att ha ätit gick vi på Systemet-jakt. Lampan fyllde ju år idag, vilket kassörsherren uppmärksammade - han fick nämligen visa legg.

Efter att ha köpt på oss en ny batch öl - inklusive "den mest Bloc Party ölen vi kunde hitta" - drog vi hem igen och började peppa. Tidigare hade vi kört lite blandad spellista, men nu var det bara Bloc - och iofs lite av det mystiska och spännande förbandet delphic - som gällde. Stockholmare som han är, Lampan, så beställde han en taxi som skulle ta oss till Cirkus, samt brände ut en Bloc Party-skiva som vi bad chauffören spela, och som han senare fick behålla.

Nu blir det svårt. Hur ska man beskriva den här konserten? Editors var eufoni, men Bloc Party var fan eufori dessutom. Delphic var skitbra som förband (där snackar vi eufoni) och man efter en runda i restaurangbaren i den lilla pausen så var vi mer än redo för Kele och grabbarna.

De klev på scenen och körde.
Och det var fantastiskt.
Jag lär ta till de stora orden nu.
Det var som att se en Arsenalmatch, fast mer koncentrerat, mer intensivt. Men det var samma varje-cell-i-kroppen-upprymdhet.
Ståplatsen var klockren, det gungade och det kokade, vi dansade och vi hoppade och viftade viftade. Jag kastade totalt sett sex stycken slängkyssar till Kele. De var dock av luft. Något som bestod av något fastare materia var den chokladkaka jag köpt i Örebro när jag väntade på att mitt tåg skulle dra iväg.
Under låten Helicopter ("As if to say he doesn't like chocolate) har det blivit en grej att publiken kastar upp choklad på scenen, även om det verkade som om ingen i den här samlingen visste om det/orkade anstränga sig. Kele tycker det är lugnt så länge som de inte träffar honom i huvudet. Lampan träffade honom i magen. Kele böjde sig ned, tog upp min Marabou Daim chokladkaka, fortfarande i sitt gula hölje (vi var på näst sista extranumret, chokladen hade helt och hållet smält i byxfickan), och stoppade in den i munnen, och fortsatte spela. Det är svårt att ens känna i stunden hur jävla fantastiskt det är, så att beskriva det i efterhand är omöjligt.
På något sätt lyckades Kele dessutom toppa chokladen i munnen. Under sista låten var det dags för stagedive. Jag och Lampan stod rätt långt bak, men tre sekunder efter att Kele låg på folks armar var vi 7 meter från scenen. Mannen, myten, legenden föll ned i folkhavet, och nästa gång vi såg honom var han uppe på läktaren. Och sen ned bland ståplats igen. Jag var en decimeter från att röra den där handen, jag såg honom i ögonen. Lampis, som nu var fem meter från mig (smått kaos), lyckades få till en high five med båda händerna. Sen var Kele Okereke uppe på scenen igen, odödlig igen, och magmusklerna tog i en sista gång; WEL-COME AM-NE-SIA!

Och det hände tusen till saker den där kvällen.

Efteråt stod vi ute i kylan en knapp timme, jag, Lampan och 10 femtonåriga tjejer, och väntade på att få fråga om chokladen smakade bra. Till slut var vi tvungna att ta enda resonabla bussen tillbaka, och Bloc Party-äventyret var så avslutat för den här gången. Bloctober i England, liksom. Det måste vara målet.

Där, efter 20 sekunder (inte jag som filmade, uppenbarligen), han böjer sig ned, plockar upp nånting, man ser det gula i munnen, Kele låter oss ta hand om de första raderna i Helicopter.



Så, då återstår bara, att för evigt driva i cyberrymden;

did you like our chocolate, Kele?

Nu bär det av; Camelot!



Eh, on second thoughts, let's not go to Camelot, it is a silly place.

Det får bli Bloc Party istället (fast inomhus).

Det är Effy Stonem.

Effy

AGE: 16

MOTTO: Everybody dances to their own boom boom.

ABOUT ME: I'm Effy. It's a shit name but it's short for Elizabeth which is even worse. I live with my Mum and Dad. My brother used to live here too but now he's gone. On the day he left he gave me his duvet cover, half a bottle of Peach Schnapps, and his bedroom. Well, he doesn't need it any more does he? So now it's my kingdom. I drank the Schnapps and gave the duvet to Oxfam.

These are the four most interesting things about me:

1) I can pick stuff up with my toes. Like, not just socks and crap like that but big things. Ketchup bottles. Ashtrays. Ipods. It's a less useful skill than you’d think.

2) My Dad was so angry when I got expelled from the shit school I used to go to that he literally started farting in rage. Gross.

3) I'm distantly related to a 17th century French aristocrat called Cecile DeLacroix. She was beheaded during the French Revolution. Her eyes carried on blinking for 14 seconds after her head was severed from her neck and her lover had her teeth sewn into his pillow.

4) My favourite smell is petrol.

If you want to know any more send a stamped addressed envelope and ten pounds to my address

FAVOURITE BAND: No.

T.V SHOWS: TV rots your brain and makes you infertile. True story.

FILM STARS: I don't have favourite film stars. Everyone gets old and shit in the end. My favourite film character is the Elephant Man. He's hot.

DREAM DATE: Refer to last question.

Jag undrar om det här är det värsta jag postat hittills på bloggen. Men nu vet ni, kanske, i alla fall. Och naturligtvis mer Skins-musik på det. Foals - Hummer.

Nej, inget idag. Bara en video.

Does It Offend You, Yeah? - Epic Last Song.

Nu, så här precis när det inte ens gått ett dygn, känns det mest lite tråkigt att fylla tiotal för andra gången i livet. Jag känner mig fortfarande som en tonåring - ni vet vad som avses. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med livet, och jag bor fortfarande på ett ställe där jag inte kan göra något med det heller. Jag älskar Grängesberg, det här är hem, men jag har lärt mig att det finns tusentals saker man inte kan göra här och som man kan göra på andra ställen.

Men ja. Så fort jag hittar in till Systemet och kan gå in på krogar med 20-års gräns så känns det nog bättre. Ett år äldre är helt enkelt inte speciellt användbart just idag. Bara något som sätter mig i obalans. Som att ha legat på en mörk hylla ett helt år, för att sedan vara repet i en intensiv dragkamp, i all vänlighet. För det finns inga förlorare. Det finns inget rätt och fel. Det finns bara en enda väg och det är framåt. Grejen är att jag inte tycker om att stressa.

Idag beställde jag tre böcker. Jag var nära att beställa Dante Allegris epos Den Gudomliga Komedin. Jag skulle gjort det. Senare på kvällen kom den nämligen upp i en konversation. Hade ju varit hur häftigt som helst att kunna säga "Den, ja. Den har jag beställt, kommer om några dagar."

Kan nöja mig med att säga "Den, ja. Har läst några av sångerna, han var fan grande, den där Dante." Men det gjorde jag inte.
Liksom, hade du tyckt om mig om jag gjort det?

20 år, och fortfarande med hjärtat som ryggrad.

Skriver jag någonsin en bok - eller någonting man kan tjäna pengar, berömmelse eller feel good-poäng på (SF räknas inte) - ska rubriken bli titeln.