anautumninthecity

Och så ibland känner jag för att bara sätta mig ned. Luta ryggen mot något hårt och huvudet mot något ännu hårdare. Vara det mjukaste som finns i rummet, så att alla toner, efter att ha lämnat ett osynligt avtryck på väggarna, studsar och susar in i mig till slut, precis som Armageddon på Worms, de bara slår ned överallt, och några av dem skjuter gånggärnen på mina inre byggställningar i kras, så att allt rasar. Nedåt. Innåt. Ett dovt skrammel, som om det hände tio meter nedanför. I underjorden.

Säg att inget är fel idag. Säg det till mig. Skriv det med osynligt bläck så jag måste hälla citronjuice över det och titta mot en lampa, så jag hinner hoppas och sen slås omkull av de himmelska orden, och landa mjukt igen.

Delphic - Counterpoint.