anautumninthecity

Nu, så här precis när det inte ens gått ett dygn, känns det mest lite tråkigt att fylla tiotal för andra gången i livet. Jag känner mig fortfarande som en tonåring - ni vet vad som avses. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med livet, och jag bor fortfarande på ett ställe där jag inte kan göra något med det heller. Jag älskar Grängesberg, det här är hem, men jag har lärt mig att det finns tusentals saker man inte kan göra här och som man kan göra på andra ställen.

Men ja. Så fort jag hittar in till Systemet och kan gå in på krogar med 20-års gräns så känns det nog bättre. Ett år äldre är helt enkelt inte speciellt användbart just idag. Bara något som sätter mig i obalans. Som att ha legat på en mörk hylla ett helt år, för att sedan vara repet i en intensiv dragkamp, i all vänlighet. För det finns inga förlorare. Det finns inget rätt och fel. Det finns bara en enda väg och det är framåt. Grejen är att jag inte tycker om att stressa.

Idag beställde jag tre böcker. Jag var nära att beställa Dante Allegris epos Den Gudomliga Komedin. Jag skulle gjort det. Senare på kvällen kom den nämligen upp i en konversation. Hade ju varit hur häftigt som helst att kunna säga "Den, ja. Den har jag beställt, kommer om några dagar."

Kan nöja mig med att säga "Den, ja. Har läst några av sångerna, han var fan grande, den där Dante." Men det gjorde jag inte.
Liksom, hade du tyckt om mig om jag gjort det?

20 år, och fortfarande med hjärtat som ryggrad.

Skriver jag någonsin en bok - eller någonting man kan tjäna pengar, berömmelse eller feel good-poäng på (SF räknas inte) - ska rubriken bli titeln.