Några dagar i stora staden
Det hade gått två minuter eller så, sen föreslog Lampis att jag skulle in på Systemet och köpa lite bira. Lysande idé. Tog en hundralapp och körde en mix av känt och okänt, mörkt och ljust. Kände mig lite lost - första gången ju - och nervös vid kassan sen. Men det var som att handla lite bröd och yoghurt på ICA. Exakt likadant. Ty efter att jag betalat och fyllt påsarna och var på väg ut så slog det mig. Jag visade aldrig legg. Fail och surt. Jag var ju till slut tillräckligt gammal för att handla här, och så behöver de inte verifiering? Dålig stil.
Nåväl. Hos Lampan blev det Hull - Tottenham, Skins, Bloc Party och allmänt softande. Allt till de ljuva smakerna av öl och PG's.
When tuesday comes. Konsertdag. Vi vaknade, läste DN, lyssnade musik och käkade. Vapiano är ett italienskt ställe som skyltar med att de serverar italienskt delikatessvatten så som Aqua Panna och San Pellegrino. Ett sånt ställe tilltalar mig. Det var ett sällan skådat effektivt system med kort, olika matköer och live-beaktande av kockarnas sköna arbete.
Efter att ha ätit gick vi på Systemet-jakt. Lampan fyllde ju år idag, vilket kassörsherren uppmärksammade - han fick nämligen visa legg.
Efter att ha köpt på oss en ny batch öl - inklusive "den mest Bloc Party ölen vi kunde hitta" - drog vi hem igen och började peppa. Tidigare hade vi kört lite blandad spellista, men nu var det bara Bloc - och iofs lite av det mystiska och spännande förbandet delphic - som gällde. Stockholmare som han är, Lampan, så beställde han en taxi som skulle ta oss till Cirkus, samt brände ut en Bloc Party-skiva som vi bad chauffören spela, och som han senare fick behålla.
Nu blir det svårt. Hur ska man beskriva den här konserten? Editors var eufoni, men Bloc Party var fan eufori dessutom. Delphic var skitbra som förband (där snackar vi eufoni) och man efter en runda i restaurangbaren i den lilla pausen så var vi mer än redo för Kele och grabbarna.
De klev på scenen och körde.
Och det var fantastiskt.
Jag lär ta till de stora orden nu.
Det var som att se en Arsenalmatch, fast mer koncentrerat, mer intensivt. Men det var samma varje-cell-i-kroppen-upprymdhet.
Ståplatsen var klockren, det gungade och det kokade, vi dansade och vi hoppade och viftade viftade. Jag kastade totalt sett sex stycken slängkyssar till Kele. De var dock av luft. Något som bestod av något fastare materia var den chokladkaka jag köpt i Örebro när jag väntade på att mitt tåg skulle dra iväg.
Under låten Helicopter ("As if to say he doesn't like chocolate) har det blivit en grej att publiken kastar upp choklad på scenen, även om det verkade som om ingen i den här samlingen visste om det/orkade anstränga sig. Kele tycker det är lugnt så länge som de inte träffar honom i huvudet. Lampan träffade honom i magen. Kele böjde sig ned, tog upp min Marabou Daim chokladkaka, fortfarande i sitt gula hölje (vi var på näst sista extranumret, chokladen hade helt och hållet smält i byxfickan), och stoppade in den i munnen, och fortsatte spela. Det är svårt att ens känna i stunden hur jävla fantastiskt det är, så att beskriva det i efterhand är omöjligt.
På något sätt lyckades Kele dessutom toppa chokladen i munnen. Under sista låten var det dags för stagedive. Jag och Lampan stod rätt långt bak, men tre sekunder efter att Kele låg på folks armar var vi 7 meter från scenen. Mannen, myten, legenden föll ned i folkhavet, och nästa gång vi såg honom var han uppe på läktaren. Och sen ned bland ståplats igen. Jag var en decimeter från att röra den där handen, jag såg honom i ögonen. Lampis, som nu var fem meter från mig (smått kaos), lyckades få till en high five med båda händerna. Sen var Kele Okereke uppe på scenen igen, odödlig igen, och magmusklerna tog i en sista gång; WEL-COME AM-NE-SIA!
Och det hände tusen till saker den där kvällen.
Efteråt stod vi ute i kylan en knapp timme, jag, Lampan och 10 femtonåriga tjejer, och väntade på att få fråga om chokladen smakade bra. Till slut var vi tvungna att ta enda resonabla bussen tillbaka, och Bloc Party-äventyret var så avslutat för den här gången. Bloctober i England, liksom. Det måste vara målet.
Där, efter 20 sekunder (inte jag som filmade, uppenbarligen), han böjer sig ned, plockar upp nånting, man ser det gula i munnen, Kele låter oss ta hand om de första raderna i Helicopter.
Så, då återstår bara, att för evigt driva i cyberrymden;
did you like our chocolate, Kele?
Nåväl. Hos Lampan blev det Hull - Tottenham, Skins, Bloc Party och allmänt softande. Allt till de ljuva smakerna av öl och PG's.
When tuesday comes. Konsertdag. Vi vaknade, läste DN, lyssnade musik och käkade. Vapiano är ett italienskt ställe som skyltar med att de serverar italienskt delikatessvatten så som Aqua Panna och San Pellegrino. Ett sånt ställe tilltalar mig. Det var ett sällan skådat effektivt system med kort, olika matköer och live-beaktande av kockarnas sköna arbete.
Efter att ha ätit gick vi på Systemet-jakt. Lampan fyllde ju år idag, vilket kassörsherren uppmärksammade - han fick nämligen visa legg.
Efter att ha köpt på oss en ny batch öl - inklusive "den mest Bloc Party ölen vi kunde hitta" - drog vi hem igen och började peppa. Tidigare hade vi kört lite blandad spellista, men nu var det bara Bloc - och iofs lite av det mystiska och spännande förbandet delphic - som gällde. Stockholmare som han är, Lampan, så beställde han en taxi som skulle ta oss till Cirkus, samt brände ut en Bloc Party-skiva som vi bad chauffören spela, och som han senare fick behålla.
Nu blir det svårt. Hur ska man beskriva den här konserten? Editors var eufoni, men Bloc Party var fan eufori dessutom. Delphic var skitbra som förband (där snackar vi eufoni) och man efter en runda i restaurangbaren i den lilla pausen så var vi mer än redo för Kele och grabbarna.
De klev på scenen och körde.
Och det var fantastiskt.
Jag lär ta till de stora orden nu.
Det var som att se en Arsenalmatch, fast mer koncentrerat, mer intensivt. Men det var samma varje-cell-i-kroppen-upprymdhet.
Ståplatsen var klockren, det gungade och det kokade, vi dansade och vi hoppade och viftade viftade. Jag kastade totalt sett sex stycken slängkyssar till Kele. De var dock av luft. Något som bestod av något fastare materia var den chokladkaka jag köpt i Örebro när jag väntade på att mitt tåg skulle dra iväg.
Under låten Helicopter ("As if to say he doesn't like chocolate) har det blivit en grej att publiken kastar upp choklad på scenen, även om det verkade som om ingen i den här samlingen visste om det/orkade anstränga sig. Kele tycker det är lugnt så länge som de inte träffar honom i huvudet. Lampan träffade honom i magen. Kele böjde sig ned, tog upp min Marabou Daim chokladkaka, fortfarande i sitt gula hölje (vi var på näst sista extranumret, chokladen hade helt och hållet smält i byxfickan), och stoppade in den i munnen, och fortsatte spela. Det är svårt att ens känna i stunden hur jävla fantastiskt det är, så att beskriva det i efterhand är omöjligt.
På något sätt lyckades Kele dessutom toppa chokladen i munnen. Under sista låten var det dags för stagedive. Jag och Lampan stod rätt långt bak, men tre sekunder efter att Kele låg på folks armar var vi 7 meter från scenen. Mannen, myten, legenden föll ned i folkhavet, och nästa gång vi såg honom var han uppe på läktaren. Och sen ned bland ståplats igen. Jag var en decimeter från att röra den där handen, jag såg honom i ögonen. Lampis, som nu var fem meter från mig (smått kaos), lyckades få till en high five med båda händerna. Sen var Kele Okereke uppe på scenen igen, odödlig igen, och magmusklerna tog i en sista gång; WEL-COME AM-NE-SIA!
Och det hände tusen till saker den där kvällen.
Efteråt stod vi ute i kylan en knapp timme, jag, Lampan och 10 femtonåriga tjejer, och väntade på att få fråga om chokladen smakade bra. Till slut var vi tvungna att ta enda resonabla bussen tillbaka, och Bloc Party-äventyret var så avslutat för den här gången. Bloctober i England, liksom. Det måste vara målet.
Där, efter 20 sekunder (inte jag som filmade, uppenbarligen), han böjer sig ned, plockar upp nånting, man ser det gula i munnen, Kele låter oss ta hand om de första raderna i Helicopter.
Så, då återstår bara, att för evigt driva i cyberrymden;
did you like our chocolate, Kele?
Kommentarer
Trackback
