anautumninthecity

I lördags tog Primavera min hand. En lätt beröring bara. För en kort stund. Ändå ett löfte om något större än snö innanför skorna och den tjockaste rocken och en sol som syns men inte känns och en hals som smärtar och centimetertjock is på trappsteg av sten och att inte kunna se havet som böljar och svartvitt.

Gick på en nya gator och gamla tråkiga gator och minnesvärda gator. Jag minns dem.
Och jag gick på gatorna. Mitt i dem. Det är så man går. Det är så man går när stjärnor som inte ens syns ser på, och det är så man går när man är hemmastad.
Ludvika är stads-Manchester United, men Arsenal har vunnit ligan på Old Trafford också. Och City är inget hemskt lag. De är tvärt om ljusblåa, som Lazio, som en stad där man tar det lugnt trots att allt skulle kunna gå så mycket fortare.

Alla ljus nu kommer från maskiner. Det är inget som brinner. Bara lyser, som en Las Vegas-skylt. Vegas, baby.
Tacka vet jag vår och liv och riktiga blommor och sol som bränner i nacken.

Men säg det mynt som inte har två sidor. Maps - When You Leave.