-
Jag var helt övertygad om att vi skulle förlora. Vi hade spelat som Tottenham hela matchen och inte lyckats med någonting, och det enda som räddade oss var att Roma var lika usla. Ändå hade de fått in 1-0 på ett märkligt kollektivt försvarsmisstag.
Det var inte förrän Eduardo brände Arsenals öppningsstraff och Pizarro dundrat in Romas och det stod 1-0 efter första straffomgången på ett kokande Olimpico och jag var så inställd på en förlust att jag knappt brydde mig som jag bestämde mig för att fan, detta håller inte. Jag, och med mig laget, kan inte bara ge upp. Skickade "Fuck it. Nu tar vi dom." till Lampis och efter det jobbade jag upp pulsen till smärtgränsen. Det var inte svårt gjort.
Hade suttit med min Goonerkollega pappa och svurit åt hur usla vi var matchen igenom - och jag är inte den som klagar i vanliga fall. När Max Tonetto steg fram för att slå Romas åttonde straff blundade jag. Liksom, tidigare hade jag bara tittat, hållit händerna i diverse positioner nära ansiktet, och det hade bara funkat första gången. Bestämde mig därför för att prova något nytt och på så sätt vända Romas strafflycka.
Jag blundade.
"Japp, han missar, vi är vidare!" säger min far och en fontän av känslor skjuter från magen och exploderar i huvudet. En klassisk kväll, vi har slagit Roma på straffar i deras egen borg. Jag och pappa försöker oss på en high five, men mina armar bara skakar och fingrarna är ännu värre, så efter att ha misslyckats klamrar jag mig helt enkelt fast i hans hand.
Jag älskar att se fotboll med min far, vi tänker rätt lika, uppskattar samma saker när det kommer till det gröna fältets schack.
Att vi båda bara har Arsenal för fotbollshjärtat gör det ju inte sämre. Och det var inte direkt han som fick mig att älska Arsenal. När jag tänker på det vet jag inte hur det kom sig egentligen. Det föll sig naturligt bara. Solklart. Och det var längesedan. Till och med så att det gått mer än halva mitt supporterskap nu utan att vi vunnit någonting. För varje steg närmare den där Champions League-pokalen är det en liten dröm som inte slår in, utan öppnar upp sig på stjärnhimlen.
Det var inte förrän Eduardo brände Arsenals öppningsstraff och Pizarro dundrat in Romas och det stod 1-0 efter första straffomgången på ett kokande Olimpico och jag var så inställd på en förlust att jag knappt brydde mig som jag bestämde mig för att fan, detta håller inte. Jag, och med mig laget, kan inte bara ge upp. Skickade "Fuck it. Nu tar vi dom." till Lampis och efter det jobbade jag upp pulsen till smärtgränsen. Det var inte svårt gjort.
Hade suttit med min Goonerkollega pappa och svurit åt hur usla vi var matchen igenom - och jag är inte den som klagar i vanliga fall. När Max Tonetto steg fram för att slå Romas åttonde straff blundade jag. Liksom, tidigare hade jag bara tittat, hållit händerna i diverse positioner nära ansiktet, och det hade bara funkat första gången. Bestämde mig därför för att prova något nytt och på så sätt vända Romas strafflycka.
Jag blundade.
"Japp, han missar, vi är vidare!" säger min far och en fontän av känslor skjuter från magen och exploderar i huvudet. En klassisk kväll, vi har slagit Roma på straffar i deras egen borg. Jag och pappa försöker oss på en high five, men mina armar bara skakar och fingrarna är ännu värre, så efter att ha misslyckats klamrar jag mig helt enkelt fast i hans hand.
Jag älskar att se fotboll med min far, vi tänker rätt lika, uppskattar samma saker när det kommer till det gröna fältets schack.
Att vi båda bara har Arsenal för fotbollshjärtat gör det ju inte sämre. Och det var inte direkt han som fick mig att älska Arsenal. När jag tänker på det vet jag inte hur det kom sig egentligen. Det föll sig naturligt bara. Solklart. Och det var längesedan. Till och med så att det gått mer än halva mitt supporterskap nu utan att vi vunnit någonting. För varje steg närmare den där Champions League-pokalen är det en liten dröm som inte slår in, utan öppnar upp sig på stjärnhimlen.
Kommentarer
Postat av: Brask
Fotboll är underbart (när det går bra) :)
Trackback
