anautumninthecity

Ska väl skriva ett sista blogginlägg innan det blir Paris Hiltons, Adrianos och min födelsedag. Den 17 februari. Ett helt okej datum i världen. I år infaller det på en tisdag och jag väntar besök från några riktigt fina vänner, som dessutom säger att de har en present till mig.

Jag kommer ihåg när jag fyllde tretton. Ganska strax därefter, om det inte till och med var samma dag, så åkte vi till Thailand. På Arlanda tävlade jag och min bror, i all vänskaplighet, om vem som kunde vara mest tonåring. Jag har för mig att jag vann - det föll ju sig liksom naturligt nu.

Arton var ju också stort. Fyllde på en lördag, men eftersom jag fyllde först av mina kompisar så kunde vi ju inte dra ut på krogen eller så. Vi var hemma istället och underhöll oss med FIFA och diverse.

Nu när jag imorgon kliver ur min tonåring som formades några mil norr om Stockholm, så kommer insidan fortfarande vara densamma. I slutändan är det alltid samma kärna.

Tonårstiden kommer aldrig igen, och det är bara att gå med på. Tid kan man inte styra över. Man kan knappt ens styra över sina egna känslor. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att behärska dem nu, det är bara att fortsätta gå.

Gå.

Gå till Wembley! Eduardos comeback var mogen att avnjutas, och visst smakade det fantastiskt.