anautumninthecity

Trodde det gick någon italiensk match på TV. Det gjorde det inte. Tittade efter vad som faktiskt sändes runtom i kanalvärlden och fastnade för fotboll på Stade Velodrome, Marseille - Bordeaux. Hemmalaget trycker på. Det skjuts, och så får de hörna. Bollen landar vid bortre stolpen, någon skjuter över. På reprisen ser jag att det är Sylvain Wiltord.

Bara glada minnen glider in framför ögonen. Hur han var en del av det Arsenal som lockade mig över gränsen till en Fever Pitch-relation. Hur han sätter 1-0 mot United, borta, och säkrar ligaguldet 01/02. Wiltord's got plenty of pace! Mitt eget Anfield -89.

Det var bättre förr. Arsenal hade absolut ingenting att komma med mot Tottenham. Spela roll att vi var en man mindre i en timme. Våra spelare är inte tillräckligt bra nu. Det är framtiden som gäller. Presens är bara en parentes. En grundsten. Det är inte mycket till utsikt härifrån - det enda jag ser är slotten bakåt och framåt, där det dansas som på Camelot.

Marseille tar ledningen på självmål. Sånt är livet. Sådan är fotbollen.

Birros son ska heta Totti. Grande. Gifter jag mig med en fransyska tänker jag yrka på Thierry.