anautumninthecity

Vi har alla ett hem. Trots att jag aldrig kommer bli svetsare på GIA och spela u-lagsturnering i fotbollshallen med byxor med vit målarfärg på, trots att jag inte drar ut på Stopet en lördagkväll och snackar med alla som står framför mig, trots att jag inte kan en enda av de där låtarna mina vänner vill köra på Rock Band, trots allt så är det ändå här jag somnar när jag inte vet varåt nästa steg är.

Jag har inte mycket gemensamt med de jag spelar bandy med till svetten lackar trots att mina bihålor håller på att ta död på mig, förutom att det här är hem för oss, och det var här vi lärde oss som småungar. Något vi inte kunnat ändra på, något som våra kloka föräldrar såg till. Och vi faller alla mer och mindre utanför ramen som är Grängesberg. Jag håller handen om Västra, om de gamla målstolparna på Majens United, mitt bland alla som är lika förvirrade och rädda, innerst inne, om de fick fundera på det, och även då skulle de kanske inte erkänna det men jag vet att det finns där, för dom är som jag, vi är som dig, och även dom somnar här ikväll.

Och imorgon ska dom till Grycksbo och spela match. Dom fortsatte. Jag slutade. Jag valde andra saker, men vi kan aldrig välja bort det som har hänt.

Editors - Open Up.