anautumninthecity

Vi vilade i en halvtimme till märkliga TV-program och reklamer om försäkringsbyråer. Sen gick vi upp för den potentiellt livsfarliga trappan, lämnade rumsnyckeln och gav oss ut på promenad. Vad har området kring Tufnell Park att erbjuda? Inte så mycket, men allting är vackert i London. Vi kände dock till ett ställe som är speciellt vackert, så efter någon kilometers vanding i N7 tog vi sikte på N5.

Det är något speciellt att kliva av vid Arsenal. Här är det, mina drömmars drömmars mål, och jag sätter min förväntansfulla högerfot rätt in i det. Gångarna är byggda på ett märkligt sätt. Man vet inte om det lutar upp eller ned tillslut. Och det var mycket vackrare när hela väggarna var täckta med Arsenalmotiv. Men bara vetskapen räcker gott och väl för att en annan ska kunna falla på knä och tillbe trappan som leder upp mot himlen vilken sekund som helst.

Det är mäktigt. Tubekortet in, ut, passera, och så står man där. Arsenal. Mer än en klubb, Barça? Försök med mer än livet och Arsenal har en slogan som passar in.

Jag vet att Highbury ligger nordväst, förutsatt att jag är världens mittpunkt. Men det är tvärt om. Det är jag som står sydost om Highbury. Och jag vet att det bara är skalet kvar. Runtomkring är allt sig likt, dock. Det är fortfarande samma hus, samma gator och det ser helt enkelt likadant ut som första gången. Då visste jag inte exakt hur det skulle se ut, men så fort jag såg allt så var det som att titta i en spegel. Allt var så bekant. Som om det var meningen att det skulle bli vi.

För varje gång jag åker därifrån värker det bara mer och mer. 3-0 mot Wigan och till slut mår jag på riktigt bra igen (men det krävdes 2-1 mot United i lördags och London två dagar senare). En känsla i hjärtat säger åt mig att skita i allt och bara stanna här. I London North 5 finns allt som behövs: kärlek. Därför måste detta vara den bästa platsen på jorden. Gator där man går på kärlek, ser på kärlek, andas kärlek och tar på kärlek. Det här är Arsenal.