anautumninthecity

Jag undrar varför det blir mer sällan nu för tiden. Det var en period där när fotboll betydde allt. Kulminerade i handskar med guldiga kanoner på och nätrassel. Jag lever fortfarande fullkomligt obekymrat på det. Är fortfarande hög. Eller låg kanske man ska säga. Tillbakalutad i en fåtölj med tofflor på fötterna och en filt kring axlarna och lyckorus genom kroppen, och det är mörkt i rummet men det är inget negativt för i mörkret kan jag se vad jag vill eftersom inget annat träder fram. Det är som sömn. En dröm.

Får detta konsekvenser? Nej, inte än. Jag häller upp en till kopp te och fortsätter njuta. Grande.

Sen skule jag vilja passa på att hylla min kurs: fy fan vad bra den är. Perfekt. Jag är en sån som undrar varför jag inte lägger mig tidigare när det är så skönt att bara somna om på morgonen, att ligga ned och inte göra någonting. Därför värdesätter jag mitt schema för den här kursen, som säger att varannan dag kan jag sova hur länge jag vill. Något jag förstås inte gör, men att få somna om och inte bry sig om tider som måste passas är skönt.

Får det konsekvenser? Nja. Jag ser Conan nästan varje kväll, vilket är fantastiskt. Egentligen har jag bara skjutit dygnet från tidigare år 1½-2 timmar framåt. För en som inte kan få nog av La Bamba och grabbarna är det en ynnest. Conan O'Brien, alltså. Frisyrhärskare, långbent, idol.

För varje Bloc Party-låt jag hör blir det bara mer och mer overkligt att de kommer till Sverige, på Stockholms tjugoårsdag, och att vi har biljetter. Planerar att bli hög igen.

I caught a glimpse, but its been forgotten
So here we are again
I made a vow, to carry you home... home

Bloc Party - So Here We Are.