anautumninthecity

Arsenal har gått lite segt på senare tid. Efter 4-4 mot Tottenham bubblade alla förväntningar på den här säsongen jag hade upp till ytan, redo att försvinna. Efter 1-2 mot Stoke dog de. Men det finns chans till återbäring nu för en tröstlös gooner. På lördag möter vi Manchester United, som jag ställer på samma nivå som Hitler. Innan dess spelas också en jämförelsevis totalt betydeleslös match mot Fenerbahce. Men, en seger mot Man Utd och allt dåtida och framtida för en ganska lång stund är förlåtet. För att bygga på stämningen kommer jag att kort presentera mina värsta samt bästa United-minnen i en liten blogg-serie. Ett i taget.

United säkrar ligatiteln samma dag som Leksand åker ur Elitserien
Så här i efterhand tror jag att den där söndagen våren 2000 lade grunden till mitt hat. Jag grät mig till sömns den kvällen hos farmor och farfar, och precis som Barcelona för den där finalen i Paris, så finns det ingen gräns för hur mycket payback och vedergällningar jag kan åtnjuta.

Ärligt talat var väl Arsenal aldrig i närheten av ligatiteln när den säsongen väl summerades, men det finns alltid hopp (även om det är att skjuta sig i huvudet), och det är det sista som överger en. När det är definitivt klart att något man väntat på länge inte kommer att bli av den här gången heller, då är det jobbigt. Kombinationen med Magnus Svenssons tårar från LIF:s omklädningsrum var vad som krävdes för att de djupaste såren hittills skulle skapas.