anautumninthecity

Skrev ett halvt epos om Arsenal. Men som de förtjänade det. Jag blir så glad så jag hoppar på gatan och visar känslor inför främmande personer, herregud. Jag älskar kombinationen av alkohol och kärlek. På riktigt. När glädje, lycka, eufori, tro, hopp, kärlek, odödlighet och lättnad alla virvlar runt, dubbelt så snabbt som hjärtat, som i sin tur går på högvarv, i blodet genom hela kroppen, ut i alla muskler (nåja), och stannar inanför huden, de försvinner inte, de finns kvar och jag bara sitter ned och njuter av att världen vickat 10 grader åt rätt håll igen för idag stod så himla mycket på spel och vi kom ut genom elden, likt Dante, och fann det vi sökte i himlen, för just nu blir det inte bättre än så här men det gör ingenting för detta är perfekt.

Jag älskar fotboll och jag älskar Arsenal och jag är övertygad om att jag alltid kommer att göra det. Så, när vi gör något såhär fantastiskt då vill jag bara stänga in allt och spara det och inte leva på ett annat sätt. Med känslorna i blodet. Jag skulle kunna dö lycklig ikväll. Genuint lycklig. Det är det här jag lever för.