anautumninthecity

En vecka nu. En vecka av en totalt uppochnedvänd värld.

En vecka av ett totalt havererat bihålesystem. Nu ska jag ge mig på mitt livs största fiende.

Jag drar mig för att sova. Är rädd. Sömnprocessen har blivit till ett helvete, och jag har bara mina bihålor att skylla.

I över ett år nu har jag hostat upp slem ur halsen, tvingats till att känna hur det smakar i munnen, och spottat ut det. Och med i över ett år menar jag varenda dag i över ett år. Inga undantag. Sommar som vinter. Höst som vår. Solsken som regn. Varenda dag.

I vanliga fall brukar bakterierna som startar i bihålorna försöka ta sig ut genom näsan. För min del är det lite annorlunda. De skippar den delen och söker sig istället rakt nedåt, mot magen, via halsen. Läkarna har tyckt att jag ska köra på nässpray. Jag brukar även använda slemlösande brustabletter. Det är bara temporärt, så klart.

Ibland dyker det upp något som kryddar min konstanta "förkylning" lite extra. Feber, riktig förkylning, influensa. Något som ställer upp den sköra varelse som är mitt imunförsvar i huvudregionen, pepprar det fullt med kulhål, och bara låter det rämna. När det går så långt att jag nu för andra gången på fyra dagar bestämt mig för att skita i att sova i natt, bara för att det är så himla jobbigt.

För det första så tillbringar jag den första timmen med att bara böja mig över sängen och spotta, utan att vara i närheten av att kunna somna. När så John Blund tillslut kommer och dunkar mig i huvudet, ja då är det några timmar av icke-medvetande. Sköna, värdesatta timmar. Men sen när jag vaknar. Ingen har ju kunnat göra sig av med slemmet, så det har till viss del fastnat som tuggummi under ett bord i halsen, dels agerar det cement i hela huvudet. Det är ett allmänt helvete att vakna, alltså.

När jag flyttar hem till Dalarna ska jag tvinga (mordhot, kanske) någon doktor till att ta reda på vad fan problemet egentligen är. Sen ska jag tvinga dem (pengar, kanske) till att göra något kirurgiskt ingrepp för att rätta till det. Jag är övertygad om att det är enda sättet.

Fungerar inte detta... hoppas jag att de har något annat bra svar. Annars flyttar jag till Afrika. Seriöst.

Och det är nu Arsenal kliver in i mitt liv och sprider ljus. 2-1 mot Chelsea, på Stamford Bridge, det är grande. Håller humöret uppe.

Samtidigt.

Envoi, utan större sammanhang.

It won't come again,
cause love is the end