anautumninthecity

Hade i uppgift att läsa tre kapitel ur "Odysseus" av James Joyce.
Det första verkade helt normalt, förutom några få märkliga, vad som torde vara, tillbakablickar mitt i allt.
Det andra skrevs på ett kort och kortfattat sätt, i det närmaste lapidarisk stil (fast 100 år tidigare).
Det tredje var bokens sista och bestod av 40 sidor. Jag hann fem meningar innan jag slogs av att det är något mystiskt med det här upplägget. Lyfte blicken, skummade igenom och insåg att ingen av kapitlets två första sidor innehöll en enda punkt, kommatecken eller pausstreck. Dessutom försökte inte ens Joyce göra det på ett bra sätt. Jag klarade av de två första sidorna, vända blad, såg att de två följande var i samma stil, bläddrade igenom bokens sista skälvande kapitel och konstaterade att detta är ett 40 sidor långt kapitel utan pauser, skriven på ett undermåligt språk. Jag klarade totalt fyra sidor innan jag gav upp i frustration över att ha gått mentalt rakt in i en återvändsgränd (fullklottrad med random ord).

Proust var något annat. Jag förstår din fascination, Birro.

För övrigt kan jag tillbringa dygnets timmar på ett nästan normalt sätt igen. Tillägg: svinont i halsen på grund av alla bakterier som vill ned dit. Men bara när jag vaknar.
Win.