God only knows what I'd be without you (Beach Boys, man! Fucking top!)
Det bästa jag vet är fotboll. Helt enkelt.
De första dagarna i Göteborg var helt surrealistiska. Jag bodde själv för första gången. Skulle klara mig själv. Fick gå ner till Tuve Centrum och handla själv. Fick göra allt själv. Ensam. Och så på lördagkvällen lagade jag pasta och tomatsås lagom till klockan var halv nio. Hällde upp Starobrno. Slog på teven. Fotboll. Italienska Supercupen.
Inter mot Roma. Jag kände igen alla. Där var De Rossi, Totti och Mourinho. Precis som vanligt. Folk jag känner. Åh, lugnet som spred sig i hjärtat.
Tidigare, kanske nio månader tidigare. Jag minns inte riktigt varför jag kände som jag kände. Men jag var ledsen i alla fall. Det var helg, det var mörkt ute, klockan blev fyra. Satte mig i soffan, virade en filt runt mig, och slog på teven. Arsenal. When no one else can understand me. Det är vid såna tillfällen man vet att man älskar. You give me hope and consolation. Jag blev glad, helt enkelt, och det kändes i bröstet. Det kändes på riktigt.
Idag var det första gången igen. Det var tillräckligt varmt ute. Jag tog på mig shorts och t-shirt, och en tröja med dragkedja på det, gick ut med mina två bästa fotbollar till garaget och pumpade upp dem till strax under 0,8 bar, packade ned dem och mina för gamla och för slitna fotbollsskor och gick ned till Tjärn, det fält med gräs bakom Dalportens Pizzeria där det står ett fotbollsmål (brandkåren avlivade det andra vid ett tillfälle under deras fotbollshålligång) för att meditera.
Det är verkligen som meditation. Bara jag, fotbollsskor och fotbollar, och ett mål. Solen som lyser och värmer, vinden som blåser och kyler. Jag skjuter, går och hämtar bollarna. Skjuter, går och hämtar bollarna. Eftersom det är första gången på 7 månader går det rätt mycket åt helvete. Men det gör inget. Att missa målet är inte att missa poängen. Jag tänker att det är det här jag är född att göra. Leka med en fotboll.
Jag fortsätter att skjuta, trixa lite, dribbla lite. Allt i tystnad och komplett harmoni. Det är som att sitta med armen runt någon och bara vara. Det händer inget. Det gör inget. Det är så här jag alltid vill ha det.
De första dagarna i Göteborg var helt surrealistiska. Jag bodde själv för första gången. Skulle klara mig själv. Fick gå ner till Tuve Centrum och handla själv. Fick göra allt själv. Ensam. Och så på lördagkvällen lagade jag pasta och tomatsås lagom till klockan var halv nio. Hällde upp Starobrno. Slog på teven. Fotboll. Italienska Supercupen.
Inter mot Roma. Jag kände igen alla. Där var De Rossi, Totti och Mourinho. Precis som vanligt. Folk jag känner. Åh, lugnet som spred sig i hjärtat.
Tidigare, kanske nio månader tidigare. Jag minns inte riktigt varför jag kände som jag kände. Men jag var ledsen i alla fall. Det var helg, det var mörkt ute, klockan blev fyra. Satte mig i soffan, virade en filt runt mig, och slog på teven. Arsenal. When no one else can understand me. Det är vid såna tillfällen man vet att man älskar. You give me hope and consolation. Jag blev glad, helt enkelt, och det kändes i bröstet. Det kändes på riktigt.
Idag var det första gången igen. Det var tillräckligt varmt ute. Jag tog på mig shorts och t-shirt, och en tröja med dragkedja på det, gick ut med mina två bästa fotbollar till garaget och pumpade upp dem till strax under 0,8 bar, packade ned dem och mina för gamla och för slitna fotbollsskor och gick ned till Tjärn, det fält med gräs bakom Dalportens Pizzeria där det står ett fotbollsmål (brandkåren avlivade det andra vid ett tillfälle under deras fotbollshålligång) för att meditera.
Det är verkligen som meditation. Bara jag, fotbollsskor och fotbollar, och ett mål. Solen som lyser och värmer, vinden som blåser och kyler. Jag skjuter, går och hämtar bollarna. Skjuter, går och hämtar bollarna. Eftersom det är första gången på 7 månader går det rätt mycket åt helvete. Men det gör inget. Att missa målet är inte att missa poängen. Jag tänker att det är det här jag är född att göra. Leka med en fotboll.
Jag fortsätter att skjuta, trixa lite, dribbla lite. Allt i tystnad och komplett harmoni. Det är som att sitta med armen runt någon och bara vara. Det händer inget. Det gör inget. Det är så här jag alltid vill ha det.
Kommentarer
Postat av: Rasmus
Den känslan känns igen. Precis så känner jag, om än i andra sammanhang, vilket i och för sig inte utesluter att det kan vara så i andra sammanhang också. Nu ska jag sluta innan jag trasslat in mig för mycket
Trackback
