Här kommer ett inlägg om det största i mitt liv
Arsenal vinner mot Villarreal med 3-0, United vinner mot Porto med 1-0. Båda lagen går till semifinal.
Barcelona gick vidare mot Bayern München och Chelsea slog ut Liverpool i vad som måste vara den sjukaste Europacupmatchen genom tiderna (efter Istanbul, så klart).
Barcelona kommer att möta Chelsea.
Vet ni vad det betyder?
Arsenal, det vackraste i mitt liv, kommer att ställas mot Manchester United, Djävulens stoltaste skapelse, i semifinal av Champions League. 2 matcher. 1 borta, 1 hemma. Vinnaren får spela final i världens största turnering.
Den enskilt värsta dagen i mitt liv var den 17 maj 2006 (Fever Pitch: "Trodde ni jag behövde kolla upp datumet? Ha!" (Trodde ni jag behövde kolla upp citatet? Ha!)), när Henrik Larsson byttes in och assisterade Barcelona fram till att vända Arsenals 1-0 ledning i finalen i Paris, till 1-2 sista kvarten.
Jag hade varit hemma från skolan den dagen, sagt att jag var sjuk (jag hade råd att missa vilka lektioner jag ville) och setat i 12 timmar och insupit ALLT som hade med finalen att göra.
När vi förlorade orkade jag inte gå dagen efter heller. Allt var så fel, bara. Här hade Arsenal tagit sig till sin första Europacup/Champions League-final någonsin, och vi hade sett så säkra ut, vi hade spelat legendariska matcher, heroiska matcher, och vi spelade fantastiskt även i finalen, en final där Thierry Henry skulle få lyfta bucklan mot sin födelsestads natthimmel. Men Barcelona förstörde allt.
Jag minns mina tidiga år som Gooner. Hur jag sett teveskärmen fyllas upp av den där Champions League-loggan, hört den rysningsgivande hymnen, och bett till Gud när jag fått gå och lägga mig i halvtid eftersom klockan var mycket att Arsenal skulle vända det där underläget mot Dortmund och plocka tre viktiga poäng i jakten på att avancera från gruppspelet. På den tiden var det jämnare. Eller, Arsenal var inte lika bra i alla fall. Den tidigaste slutspelsmatch jag minns att jag såg var mot Celta Vigo, våren 2004.
Champions League var något stort, ofattbart. Som kärlek. Alltid ämnat för någon annan än jag själv. Arsenal hade aldrig ens varit i semifinal innan 2006.
Jag har hatat Manchester United ända sedan jag inte själv var riktigt medveten om det, men ända sedan jag började älska Arsenal. De har nästan alltid stått ivägen för min lycka. Redan år 2000 grät jag över deras framgångar på Arsenals bekostnad. Och de har vunnit Champions League två gånger i mitt fotbollsliv. Så här i efterhand kan "trippelåret -99" likställas med World Trade Center.
Arsenal mot Manchester United i en kamp på liv och död om en plats i finalen i Rom.
Det är det största i mitt liv.
Och får vi Barcelona, med Thierry Henry, my love, i finalen kanske det blir ännu större.
Barcelona gick vidare mot Bayern München och Chelsea slog ut Liverpool i vad som måste vara den sjukaste Europacupmatchen genom tiderna (efter Istanbul, så klart).
Barcelona kommer att möta Chelsea.
Vet ni vad det betyder?
Arsenal, det vackraste i mitt liv, kommer att ställas mot Manchester United, Djävulens stoltaste skapelse, i semifinal av Champions League. 2 matcher. 1 borta, 1 hemma. Vinnaren får spela final i världens största turnering.
Den enskilt värsta dagen i mitt liv var den 17 maj 2006 (Fever Pitch: "Trodde ni jag behövde kolla upp datumet? Ha!" (Trodde ni jag behövde kolla upp citatet? Ha!)), när Henrik Larsson byttes in och assisterade Barcelona fram till att vända Arsenals 1-0 ledning i finalen i Paris, till 1-2 sista kvarten.
Jag hade varit hemma från skolan den dagen, sagt att jag var sjuk (jag hade råd att missa vilka lektioner jag ville) och setat i 12 timmar och insupit ALLT som hade med finalen att göra.
När vi förlorade orkade jag inte gå dagen efter heller. Allt var så fel, bara. Här hade Arsenal tagit sig till sin första Europacup/Champions League-final någonsin, och vi hade sett så säkra ut, vi hade spelat legendariska matcher, heroiska matcher, och vi spelade fantastiskt även i finalen, en final där Thierry Henry skulle få lyfta bucklan mot sin födelsestads natthimmel. Men Barcelona förstörde allt.
Jag minns mina tidiga år som Gooner. Hur jag sett teveskärmen fyllas upp av den där Champions League-loggan, hört den rysningsgivande hymnen, och bett till Gud när jag fått gå och lägga mig i halvtid eftersom klockan var mycket att Arsenal skulle vända det där underläget mot Dortmund och plocka tre viktiga poäng i jakten på att avancera från gruppspelet. På den tiden var det jämnare. Eller, Arsenal var inte lika bra i alla fall. Den tidigaste slutspelsmatch jag minns att jag såg var mot Celta Vigo, våren 2004.
Champions League var något stort, ofattbart. Som kärlek. Alltid ämnat för någon annan än jag själv. Arsenal hade aldrig ens varit i semifinal innan 2006.
Jag har hatat Manchester United ända sedan jag inte själv var riktigt medveten om det, men ända sedan jag började älska Arsenal. De har nästan alltid stått ivägen för min lycka. Redan år 2000 grät jag över deras framgångar på Arsenals bekostnad. Och de har vunnit Champions League två gånger i mitt fotbollsliv. Så här i efterhand kan "trippelåret -99" likställas med World Trade Center.
Arsenal mot Manchester United i en kamp på liv och död om en plats i finalen i Rom.
Det är det största i mitt liv.
Och får vi Barcelona, med Thierry Henry, my love, i finalen kanske det blir ännu större.
Kommentarer
Trackback
