anautumninthecity

Ibland ser man raketer i skyn. De exploderar och ger ifrån sig ett nästan oförklarligt vackert färgskimmer, långt därborta någonstans i den mörka natten. För drygt ett år sedan sögs jag obönhörligen in i en av de där raketerna. Det var sommar, men det var svart ute. Jag hade knappt börjat upptäcka riktig musik, egentligen. Tidigare hade det inte varit en sådan big deal. Let's All Laugh At Tottenham skickade mig en låt över MSN. Jag drog på den direkt. Inte sedan det ögonblicket har jag blivit så ullplyst, som av en raket, i en raket. Det magiska bandet hette Editors, och låten som manglade min hjärna - jag bara satt och lätt mina hjärnceller masseras med sten - var Munich.

Idag är jag Editorsfreak, bland annat, och musik har blivit nästan lika viktigt som fotboll. Ikväll går filmen Munich på teve. Ok, den har ingenting med låten att göra, men en del folk har påstått det, med grund att både låten släpptes och filmen visades på bio nästan samtidigt. Jag kom i alla fall att tänka på Låten med stort L. Den är bara grande.

Jag har alltid kännt att Munich är värd några alldeles egna rader.
"Håll tillgodo" med en alternativ musikvideo.