Hur det ser ut nu
Hur ser det ut nu? Det var som sagt ett år sedan jag hörde av mig här. Snabbresumén lyder: jag pluggar Medie- och kommunikationsvetenskap i Örebro. Jag har ett studentrum i korridor på campus. Jag trivs. Jag har vänner som också gillar fotboll, som gillar Italien, som gillar Arsenal, som gillar indie-lag.
Jag har varit i Kalabrien alldeles nyligen. Den italienska vristen. Landets fattigaste område. De behöver inte ens betala vägskatt. Det är mycket jordbruk, och det är mycket städer där ena halvan byggdes för 700 år sedan, och den andra halvan för 50 år sedan, och bergen är så nyckfulla att bussarna måste tuta i kurvorna för att annonsera sin ankomst runt hörnet. Inne i städerna är det ju dessutom ännu värre. Jag har sett rondeller där det är stopp-plikter i själva rondellen.
Under veckan i Italien spenderade jag rätt mycket tid i både pool och hav. Något måste ha fastnat i vänstra örat. För när vi landade på Arlanda kände jag att tryckförändringarna hade orsakat en lömsk öroninflammation. Exakt samma sak hände nämligen senast jag var iväg på en sol-och-bad-semester.
Som ett resultat av detta äter jag värktabletter på stadig basis. Både Alvedon och Ipren, helst samtidigt. Dessutom tar jag penicillin för att själva infektionen ska gå bort. Piller. Jag drömmer märkligare än någonsin. Jag känner hur psyket är ur slag när jag är vaken. Det är spännande, det dekadent. Men precis som dekadensen så har även öroninflammationen ett slut. Om inte i morgon så i övermorgon. Det är vad jag både tror och hoppas på.
För att göra mig lite coolare ska jag nu berätta att jag idag låtit farsans elgitarr, som jag sedan tidigare huggit och lånat, återförenas med hans förstärkare. I mitt rum. Nu är det kört för det här huset. Chinese Burn med max dist tills jag skäms.
Union - Chinese Burn.
P.S.
Idag spelade Arsenal sin första match på låt säga två månader. 4-0 mot Barnet. When you smile the world is brighter.
Chamakh! Chamakh! Chamakh Chamakh Chamakh!
Jag har varit i Kalabrien alldeles nyligen. Den italienska vristen. Landets fattigaste område. De behöver inte ens betala vägskatt. Det är mycket jordbruk, och det är mycket städer där ena halvan byggdes för 700 år sedan, och den andra halvan för 50 år sedan, och bergen är så nyckfulla att bussarna måste tuta i kurvorna för att annonsera sin ankomst runt hörnet. Inne i städerna är det ju dessutom ännu värre. Jag har sett rondeller där det är stopp-plikter i själva rondellen.
Under veckan i Italien spenderade jag rätt mycket tid i både pool och hav. Något måste ha fastnat i vänstra örat. För när vi landade på Arlanda kände jag att tryckförändringarna hade orsakat en lömsk öroninflammation. Exakt samma sak hände nämligen senast jag var iväg på en sol-och-bad-semester.
Som ett resultat av detta äter jag värktabletter på stadig basis. Både Alvedon och Ipren, helst samtidigt. Dessutom tar jag penicillin för att själva infektionen ska gå bort. Piller. Jag drömmer märkligare än någonsin. Jag känner hur psyket är ur slag när jag är vaken. Det är spännande, det dekadent. Men precis som dekadensen så har även öroninflammationen ett slut. Om inte i morgon så i övermorgon. Det är vad jag både tror och hoppas på.
För att göra mig lite coolare ska jag nu berätta att jag idag låtit farsans elgitarr, som jag sedan tidigare huggit och lånat, återförenas med hans förstärkare. I mitt rum. Nu är det kört för det här huset. Chinese Burn med max dist tills jag skäms.
Union - Chinese Burn.
P.S.
Idag spelade Arsenal sin första match på låt säga två månader. 4-0 mot Barnet. When you smile the world is brighter.
Chamakh! Chamakh! Chamakh Chamakh Chamakh!
Kommentarer
Trackback
