Glasögonormen reflekterar ljus, skjutsar dig hem, villkorslöst

Har haft förmånen att vistas bland vänner den senaste veckan. Gjort olika saker. Åkt till Kopparberg. Spelat fotboll. Druckit. Snackat.

Hur kan jag bo här? Det fantastiska med den här stan är att det inte finns nånting här. Man kan vara sig sjäv helt och hållet, utan att nån ens ser. Men man är också helt själv. Jag känner en person jag kan gå till och bara kolla på film eller diskutera och fabulera kring vad som händer i världen.

Jag önskar att jag hade Bristol, men då hade jag varit utan alla de som nu förgyller dagarna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0