anautumninthecity

Jag antar att det är så här det känns att bo i Afrika. Eller för 500 år sedan. När det lilla blir stort och svårt. När man kan dö av en förkylning.

Det funkar för mig. Mitt liv och min hälsa funkar för mig när jag har en fotboll att jonglera med. När det bara är polypen som sitter där och är grinig och stör den allmänna ordningen.
Men, lägg till en helt vanlig förkylning, kasta en till boll till mig, och allt går åt helvete. Om det bara vore smärta så skulle jag knapra Ipren. Men nu kan jag inte sova för att jag måste spotta upp slem varannan minut, och allt som kommer med det.

Så, vad gör jag. Jag går ned igen, tar med mig min nya Sopranos-box, häller upp en pint vatten och tar paketet med lättsaltade riskakor och sätter mig framför teven från halv fyra till nio. Sen är jag tillräckligt trött för att kunna ignorera min hals och mina bihålor (samt att det tonat ned sig lite) och somna i soffan och vakna och inte ha någon känsel i min högerhand och för mycket känsel i halsen, och ringa till ÖNH-kliniken i Borlänge och fråga om Nasonex verkligen gör sitt jobb när det är så här, och jodå, jag ska fortsätta en månad till ungefär, och kanske testa dittan och dattan samtidigt för att se om det kan hjälpa. Ta det inte fel, hon jag pratade med var trevlig och förstående. Det är bara det att jag helst vill ha ett slut nu.